Monarkins historia

Karl Knutsson Bondes gravmonument i Riddarholmskyrkan, Stockholm. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna

Under mer än tusen år har vårt land haft kungar och drottningar. Monarkins historia är i hög grad också Sveriges historia – och liksom samhället i övrigt har kungamakten och monarkin genomgått stora förändringar genom seklerna.

Monarkins historia

Monarkin i Sverige är en av de äldsta i världen och grundar sig på traditioner som sträcker sig mer än tusen år tillbaka i tiden. Antalet monarker har under denna långa tid uppgått till fler än 70 personer, som alla kan anges vid namn.

Vilka som var de första svenska kungarna är däremot inte möjligt att fastslå. Det finns spridda uppgifter om härskare från 500-talet och tidig vikingatid, men historiker vet väldigt lite om dessa och deras välde. De var troligen stormän från släkter med stark ställning. Först från 900-talet kan man börja nämna kunganamn, såsom Erik Segersäll och Olof Skötkonung.

I samband med kristendomens införande försvagades ättesamhället och kungamakten stärktes efterhand. Från 1130 och under ett sekel pågick en maktkamp mellan de kungasläkter som kommit att kallas den erikska och den sverkerska.

Medeltiden

Under medeltiden var kungamakten inte ärftlig i formell mening. I den tidens lagar hade svearna rätt att taga konung, vilket gjordes på Mora sten i Uppland. Därefter red den nye kungen genom landet på en eriksgata, för att vid olika ting dömas till kung. Kungen kunde också vräkas, alltså avsättas.

Centralmakt

Under slutet av 1200-talet tillkom en adel och ett kyrkligt frälse. Under samma tid fick landet också ett råd, en slags regering. Från denna tid kan man alltså räkna att Sverige hade en centralmakt i form av konung och råd.

1200-talets sista år och 1300-talets inledning var orolig med brödrafejder inom kungahuset.

När den 3 år gamla Magnus Eriksson valdes till kung 1319 började det samtidigt stå klart att det rådde en stark konkurrens mellan kungamakten och rådsmakten.

Unionstiden

Nordisk unionstid

I slutet av 1300-talet upprättades den så kallade Kalmarunionen under den danska drottningen Margareta. I unionen ingick Danmark, Sverige och Norge.

Under 1400-talet gjorde svenskarna uppror mot unionsmonarken, under ledning av Engelbrekt Engelbrektsson.

Under en stor del av den efterföljande perioden leddes landet av olika riksföreståndare, Sten Sture d.ä., Svante Nilsson och Sten Sture d.y.

Gustav Vasa.

Gustav Vasa. Konstnär David Frumerie, 1667. Foto: Nationalmuseum

Vasatiden

Sverige blir ett arvrike

Efter Stockholms blodbad 1520, under vilket den danske kungen Kristian II avrättade en stor del av sina politiska motståndare, reste sig bönderna mot unionskungen. 1521 utsågs den unge adelsmannen Gustav Eriksson Vasa till riksföreståndare. De svenska upprorsmakarna lyckades till slut besegra de danska trupperna, varefter Gustav Vasa valdes till kung den 6 juni 1523.

Med Gustav Vasa blev Sverige ett protestantiskt land och kungen genomdrev en indragning av kyrkans gods.

Gustav Vasa gjorde även Sverige till ett arvkungadöme med agnatisk tronföljd, vilket betyder att den förstfödde sonen skulle efterträda sin far som kung.

Maktdelning

Gustav Vasa efterträddes på tronen av sina söner, först Erik XIV och därefter Johan III.

När Erik kröntes till kung var det första gången som det nya arvkungariket skulle manifesteras i en statsceremoni och nya riksregalier tillverkades bland annat till den mycket påkostade akten.

Efter trontillträdet uppstod motsättningar mellan bröderna. Erik XIV avsattes till slut och hans yngre bror Johan III tillskansade sig makten. Johan III avslutade det nordiska sjuårskriget och arbetade under sin tid på tronen för närmare relationer till Polen, där hans son Sigismund hade tronen säkrad. Sigismund försökte, efter att ha bestigit den svenska tronen, att återinföra katolicismen i landet, men misslyckades. I Sigismunds frånvaro skulle Sverige styras av hans farbror, Eriks och Johans bror hertig Karl, som dock till slut utmanövrerade honom och därefter regerade som Karl IX.

Under denna tid delades makten i Sverige mellan konungen, rådet och riksdagen.

Johan III.

Johan III. Konstnär Johan Baptista van Uther, 1582. Foto: Nationalmuseum

Stormaktstiden

Stormaktstiden

Gustav Eriksson Vasas sonson, Karl IX:s son Gustav II Adolf, påbörjade en expansiv utrikespolitik under sin tid som monark och inledde således den svenska stormaktstiden. ”Hjältekonungen” stupade under 30-åriga kriget vid slaget vid Lützen 1632 och efterträddes av sin 5-åriga dotter Kristina. En förmyndarregering under Axel Oxenstierna ledde landet fram till Kristinas kröning till kung, som det då hette, 1650.

Under drottning Kristinas regering avslutades 30-åriga kriget och Sverige gjorde ytterligare landvinningar. Ett par år senare konverterade drottning Kristina till katolicismen och efterträddes 1654 av sin kusin Karl X Gustav.

Drottning Kristina.

Drottning Kristina. Sébastien Bourdon och hans ateljé. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna

Karolinska tiden

Med Karl X Gustav hade den pfalziska ätten efterträtt huset Vasa på Sveriges tron och den karolinska tiden inleddes. Under de efterföljande åren för Sverige ett lyckosamt krig mot Danmark och når under Karl X Gustavs regeringstid sin största territoriella utsträckning.

Vid Karl X Gustavs död 1660 efterträds han av sin 4-årige son, Karl XI. En förmyndarregering leder landet fram till Karl XI:s myndighetsdag 1672. Genom en omfattande reduktion, en indragning av egendom till staten, inleder Karl XI 1680 byggandet av en större armé samtidigt som han minskar adelns tillgångar – detta har kommit att betraktas som inledningen av det karolinska enväldet som därefter bestod i ungefär 40 år.

Karl X Gustav.

Karl X Gustav. David Klöcker Ehrenstrahl (osignerat). Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna

  • Det karolinska enväldet fortsatte därefter under sonen Karl XII:s tid som Sveriges kung. Den största delen av sin regeringstid tillbringade Karl XII i fält. Han uppehöll sig bland annat i Osmanska riket i flera år. När Karl XII dör vid Fredrikstens fästning vid den svensk-norska gränsen är den svenska stormaktstiden förbi. Drottning Ulrika Eleonora efterträdde sin bror men lämnade redan 1720 över tronen till sin make Fredrik I och den hessiska ätten.
Drottning Ulrika Eleonora.

Drottning Ulrika Eleonora. Foto: Nationalmuseum

Frihetstiden

Frihetstiden

Nu följde ett halvsekel av mer eller mindre uttalad maktlöshet för monarken. Riksdagen hade tagit över makten.

Kung Adolf Fredrik efterträdde Fredrik I och därmed satt det Holstein-Gottorpska huset på Sveriges tron. 

Den kungliga maktlösheten framkallade till slut en reaktion från monarkens sida. En statskupp planerades för att stärka kungens ställning. Kuppen avslöjades dock och flera kungatrogna straffades med döden.

Kung Adolf Fredrik.

Kung Adolf Fredrik. Jacob Björk efter en pastell av Gustav Lundberg. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna

Gustavianskt envälde

Gustav III efterträdde sin far och genomförde år 1772 en för honom framgångsrik statskupp. Med detta avbröts den parlamentariska utvecklingen, dock inte den sociala ståndsutjämningen. I samband med införandet av förenings- och säkerhetsakten 1789, som aktivt minskade adelns makt, fick kungen ännu större befogenheter. Det gustavianska enväldet var ett faktum. Gustav III hade en stor betydelse för den svenska kulturens utveckling och är en av de kungar vars öde fortfarande engagerar många. Efter en konspiration, ledd av en grupp adelsmän, sköts kungen under en maskeradbal på Operan år 1792 och efterträddes av sin son, Gustav IV Adolf.

Gustav III. Lorentz Pasch d.y. eller hans krets. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna

Den unge kungen valde att förklara krig mot Frankrike, vilket till slut ledde till Sveriges förlust av den östra rikshalvan i det finska kriget. 1809 avsattes han i en statskupp.

Den landsförvisade kungens farbror, den barnlöse Karl XIII, tog därefter över tronen. En dansk prins adopterades och utsågs till tronföljare, men avled året därpå.

Bernadotte på Sveriges tron

I augusti 1810 valde riksdagen i Örebro Jean Baptiste Bernadotte, furste av Ponte Corvo, till tronföljare. Han adopterades därefter av Karl XIII.

När den forne franske marskalken år 1818 besteg tronen gjorde han det som Karl XIV Johan av Sverige och Norge – de två länderna var i union bland annat tack vare Karl Johans förhandlingar som kronprins.

Med huset Bernadotte på Sveriges tron följde en omorientering av den svenska utrikespolitiken. Under Karl XIV Johans regering lades grunden till den fredsperiod som varat ända in i vår egen tid.

Karl XIV Johan.

Karl XIV Johan. Konstnär Francois Gerard. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna

Karl XIV Johan efterträddes av den liberalt sinnade Oskar I, som bland annat engagerade sig i frågan om allmän folkskola och behovet av en modern fångvård.

Oskar I efterträddes av Karl XV. Karl XV blev genom sitt otvungna sätt och folkliga tilltal mycket populär i vida kretsar, samtidigt som kungamaktens politiska inflytande minskade under hans regeringstid.

Oskar I.

Oskar I. Konstnär Joseph Stieler, 1823. Foto: Alexis Daflos/Kungl. Hovstaterna

Oskariansk tid

Oskar II efterträdde sin bror, Karl XV. Under hans regeringstid genomgick Sverige en period av snabb industrialisering och teknisk utveckling. Parlamentarismen infördes också stegvis och demokratiseringen fortskred. Under Oskar II bröts personalunionen med Norge, ett stort personligt nederlag för kungen.

Oskar II.

Oskar II. Fotografi ur Bernadottebibliotekets bildarkiv

1900-talet

Oskar II efterträddes av sin son, Gustaf V. Gustaf V valde vid sitt trontillträde att ej låta sig krönas, en praxis som hans två efterträdare följt. Under det så kallade bondetåget gjorde det svenska kungahuset ett sista försök att styra politiken då Gustaf V propagerade för höjda försvarsanslag.

Gustaf V levde längre än någon annan svensk kung i modern tid. Han efterträddes av sin son Gustaf VI Adolf – en nitiskt arbetande monark som gjorde sig särskilt känd för sitt stora intresse och kunnande i kulturfrågor.

När han den 15 september 1973 avled efterträddes han av vårt lands nuvarande statschef: Konung Carl XVI Gustaf.

Gustaf VI Adolf.

Gustaf VI Adolf. Fotograf: Jaeger

Regentlängd

Regentlängden

Sverige har varit en monarki i över 1000 år.

Sveriges monarker och deras valspråk

Monark

Tidsperiod

Ätt

Valspråk

Erik Segersäll

ca 970–995



Olof Skötkonung

ca 995–1022



Anund Jakob

ca 1022–1050



Emund gamle

ca 1050–1060



Stenkil

ca 1060–1066

Stenkilska ätten


Halsten

ca 1067–1070



Inge den äldre

ca 1079–1083



Blot-Sven

ca 1083–1085



Inge den äldre

ca 1085–1110



Filip och Inge d.y. - samregerande konungar

ca 1110–1118



Inge d.y. - ensam konung

ca 1118–1120



Ragnvald knaphövde

mitten av 1120-talet



Magnus Nilsson

ca 1125–1130



Sverker den äldre

ca 1130–1156

Sverkerska ätten


Erik den helige

ca 1156–1160

Erikska ätten


Magnus Henriksson

ca 1160–1161

Stenkilska ätten


Karl Sverkersson

ca 1161–1167

Sverkerska ätten


Knut Eriksson

ca 1167–1195

Erikska ätten


Sverker Karlsson

ca 1195–1208

Sverkerska ätten


Erik Knutsson

ca 1208–1216

Erikska ätten


Johan Sverkersson

ca 1216–1222

Sverkerska ätten


Erik Eriksson ”läspe och halte”

ca 1222–1229,
1234–1250

Erikska ätten


Knut Långe

1229–1234

Erikska ätten


Birger Jarl - Rikets jarl

1248–1266

Folkungaätten


Valdemar

1250–1275



Magnus Ladulås

1275–1290



Birger Magnusson

1290–1318



Magnus Eriksson

1319–1364



Erik Magnusson

1356–1359



Håkan Magnusson

1362–1364



Albrekt d.y. av Mecklenburg

1364–1389



Margareta

1389–1396



Erik av Pommern

1396–1439



Kristoffer av Bayern

1441–1448



Karl Knutsson (Bonde)

1448–1457, 1464–1465, 1467–1470



Kristian I

1457–1464

Oldenburgska ätten


Sten Sture den äldre – Riksföreståndare

1470–1497
1501–1503



Hans (Johan II)

1497–1501

Oldenburgska ätten


Svante Nilsson Sture – Riksföreståndare

1504–1512



Sten Sture den yngre – Riksföreståndare

1512–1520



Kristian II

1520–1521

Oldenburgska ätten


Gustav I Eriksson (Vasa) Riksföreståndare

Konung


1521–1523

1523–1560

Vasaätten

All makt är av Gud

Erik XIV

1560–1568


Gud giver åt vem Han vill

Johan III

1568–1592


Gud vår beskyddare

Sigismund

1592–1599


För rätten och folket

Karl IX

Riksföreståndare

Konung


1599–1604

1604–1611


Gud min tröst

Gustav II Adolf

1611–1632


Med Gud och segrande vapen

Kristina

1632–1654


Visheten är rikets stöd

Karl X Gustav

1654–1660

Pfalziska ätten

I Gud mitt öde – Han skall göra det

Karl XI

1660–1697


Herren är vorden min beskyddare

Karl XII

1697–1718


Med Guds hjälp

Ulrika Eleonora

1719–1720


I Gud mitt hopp

Fredrik I

1720–1751

Hessen

I Gud mitt hopp

Adolf Fredrik

1751–1771

Holstein-Gottorpska ätten

Statens välfärd min välfärd

Gustav III

1771–1792


Fäderneslandet

Gustav IV Adolf

1792–1809


Gud och folket

Karl XIII

1809–1818


Folkets väl min högsta lag

Karl XIV Johan

1818–1844

Bernadotteska ätten

Folkets kärlek min belöning

Oskar I

1844–1859


Rätt och sanning

Karl XV

1859–1872


Land skall med lag byggas

Oskar II

1872–1907


Brödrafolkens väl
Sveriges väl

Gustaf V

1907–1950


Med folket för fosterlandet

Gustaf VI Adolf

1950–1973


Plikten framför allt

Carl XVI Gustaf

1973–


För Sverige – I tiden

Sveriges monarker

Till toppen