H.M. Drottningens tal vid Alzheimerfondens prisceremoni

Jag vill börja med att gratulera årets pristagare, doktor Jacob Vogel. Det arbete som doktor Vogel gjort, ger oss viktiga insikter, inte minst hur förändringar till följd av Alzheimers sjukdom varierar från person till person. Jag ser fram emot att följa forskningen framöver. I år är ju prissumman också extra stor. Stort tack till Alzheimerfonden för er generositet!

Det värmer att få lyssna till all er kunskap och ert engagemang.

Alzheimer är ju en folksjukdom som vi fortfarande inte har någon lösning på. Om tio personer drabbas av cancer kan vi rädda sju. Om tio personer får Alzheimer kan vi inte rädda någon. Ni vet alla vilket lidande detta innebär.

Det värsta är att se våra nära och kära tyna bort. När de försvinner framför våra ögon. Och vi försvinner inför deras ögon.

Jag har upplevt demenssjukdomar på mycket nära håll. För många år sedan drabbades min mor. Och för tre år sedan förlorade jag min bror i Alzheimers.

En människas trygghet de sista åren i livet är ofta familjen och ens levnadskamrat. När mycket annat blir svårare och kroppen säger stopp, så finns annat som växer sig starkare. Men Alzheimer river brutalt sönder den väv av samhörighet som spunnits under ett liv. Och klyftan mellan den sjuke och den anhörige växer för varje dag.

Vårt hopp står till forskningens framsteg och drömmen om att hitta ett botemedel. Men det är inte lätt, eftersom hjärnan är vår svåraste kroppsdel att forska i. För att klara denna uppgift krävs skicklighet och uthållighet och det krävs samarbete. Den kunskapen och erfarenhet vi besitter måste föras över till de yngre forskarna.

Det är Jacob Vogel ett mycket bra exempel på.

Återigen, varmt grattis!