H.M. Konungens tal vid seminarium hos Kungl. Vitterhets­akademien

Jag vill inleda med att tacka för ett mycket intressant och stimulerande seminarium och samtidigt säga några ord som inte kommer från mig

”Då jag är klart medveten om skillnaden mellan amatörmässighet och fackmannaskap, ämnar jag vid detta tillfälle inte ens göra ett försök att hålla en mer eller mindre lärd föreläsning.”

Dessa ord är som sagt inte mina. De uttalades däremot av min farfar, kung Gustaf VI Adolf, i samband med att han blev hedersdoktor i Oxford 1955 och höll en föreläsning.

Han berättade där om hur ett barndomsintresse blev till ett livslångt engagemang som tog honom över hela världen.

Det minns jag själv väl. Min farfar var ofta på resa för att göra utgrävningar tillsammans med unga arkeologistudenter. Gustaf VI Adolf hade förmånen att kunna vara i Italien i perioder under höstarna och vara arkeolog.

Jag har kommit på att han var mycket smartare än mig. Han använde sin hobby till att vara i Italien tillsammans med unga arkeologistudenter, för att möta den varma och sköna hösten där och dessutom för att njuta av massor av god pasta. Klokt!

Och hans intresse tog honom bokstavligt talat runt hela jorden.

Det ni gjort idag visar hur hans arbete och intresse lever vidare och också är en del av forskningen. Och det är också något jag känner varmt för, att arkeologin är oerhört viktig för att lära känna vår historia. Något jag har lärt mig av honom.

Jag tycker därför att hans ord i Oxford var alldeles för ödmjuka. Han bidrog verkligen till att utveckla detta område både ekonomiskt och personligen.

Det känns som att vi tillsammans idag gått i hans fotspår och för det är jag väldigt tacksam.

Fortsätt på det spåret!

Stort tack!