H.K.H. Kronprinsessans tal vid jubileumsbanketten

I femtio år har du varit Sveriges kung.

Nästan lika länge har du varit min far.
Och alltid, min förebild.

Du är en konstant. En trygghet. För mig, och för många andra. Och jag är så glad att få fira detta historiska jubileum tillsammans med dig och hela Sverige.

På just den här platsen, i Rikssalen på Stockholms slott, tillträdde du tronen i september 1973, bara 27 år gammal.

Men när jag står här ikväll, ett halvt sekel senare, och funderar på hur jag ska beskriva din gärning – då går mina tankar till en helt annan plats.

Jag tänker på fjället. På våra vandringar och skidturer där, när mina syskon och jag var små.

Ingenstans rör du dig så lätt som där – i den storslagna svenska naturen med sina vidder och sin tystnad.

Pappa. Jag minns så väl hur det var att ta rygg på dig – i skidspåret och på vandringsleden. Jag minns hur tryggt det kändes för mig som barn.

Samma trygghet känner jag i dag som vuxen, när jag följer dig i din gärning som Sveriges kung.

Att gå med dig, genom slottets korridorer och salar, på väg till en konselj eller en utrikesnämnd. Eller att följa med dig när du utför dina plikter runt om i Sverige. Det är inte helt olikt en tur på fjället. Man får lyssna och lära, ta rygg och haka på. Ibland går det fort! Då får man öka takten.

Kära pappa. Du har en stark inre kompass, som vägleder dig. Du vet att landskapet förändras med tiden: Att gamla kartor inte alltid gäller. Då får man välja en annan väg – det viktiga är att man håller en stadig kurs.

Under det halva sekel som du varit kung har vårt land utvecklats, vårt samhälle har genomgått stora förändringar. Du har varit mån om att följa med, samtidigt som du värnat traditionen. För Sverige – i tiden.

H.K.H. Kronprinsessan

Oavsett väder och vind, humör eller dagsform: du stretar alltid på framåt. Du och mamma tillsammans. Tempot, det är högt. Att ställa in kommer inte på fråga. Den starka pliktkänslan som driver dig – den är säkert lite gammeldags. Men också helt nödvändig, för att klara den uppgift som du fick axla vid så unga år.

Var kommer den pliktkänslan ifrån? Det är klart att det handlar om personlighet, om din karaktär. Men jag tror också att det handlar om en djupare insikt, om att vara del av något som är större än en själv. Om att vara en länk i en lång kedja.

Ute på fjället lärde du oss att följa allemansrättens huvudregel: ”inte störa, inte förstöra”. Naturen är en gåva – en gåva som vi har ett ansvar att vårda åt kommande generationer. Här på slottet visar du varje dag hur du månar om det kulturarv som du är satt att förvalta. Och då pratar vi ner på detaljnivå – inte en färgflaga eller ett skrapmärke undgår din blick! Det kan nog alla som arbetar med dig intyga…

Kära pappa. Du har en stark inre kompass, som vägleder dig. Du vet att landskapet förändras med tiden: Att gamla kartor inte alltid gäller. Då får man välja en annan väg – det viktiga är att man håller en stadig kurs.

Under det halva sekel som du varit kung har vårt land utvecklats, vårt samhälle har genomgått stora förändringar. Du har varit mån om att följa med, samtidigt som du värnat traditionen. För Sverige – i tiden.

Ers Majestät, kära pappa.

Med dig vandrar man tryggt i alla väder. Ofta i solsken. Men även i regn, blåst och snö. Oavsett väderlek, har du riktningen klar för dig.

Du vägleds av en respekt för det sammanhang som du är en del av, och som du vet är större än dig själv. Din blick är alltid riktad framåt. På fjället – och i ämbetet.

Jag är stolt och tacksam över att gå i dina fotspår. Ikväll vill jag säga tack. Tack för allt du har gjort, och för allt du gör.

För ditt land. För din familj. Och för mig.

SKÅL!