H.M. Konungens tal i Vilhelmina den 6 juni 2004

Tidigare i år gjorde Drottningen och jag, inför vårt statsbesök i Vietnam, en avstickare till en fantastiskt naturskön plats, som heter Halong Bay utanför nära Hanoi. Vi hade en dag på oss att återhämta tidsförskjutningen och samtidigt insupa den ovanliga miljön och stillheten som fanns där.

Plötsligt kommer en kanot emot oss. Två blonda unga damer vinkar och ropar "Heja Kungen" på klingande svenska med en viss nordlig accent. Gissa var de kom ifrån? Jo, från Vilhelmina!

Då, som så många andra gånger, tänkte jag på svenskarnas otroliga förmåga att ta sig runt i världen. Det spelar inte så stor roll om man står på en alp-topp i Schweiz eller vandrar längs New Yorks avenyer, nog är möjligheterna stora att man möter landsmän.

Vi svenskar är ett resande folk. Det har alltid varit så. Svenska vetenskapsmän och upptäcktsresande har även i historisk tid korsat hav och öknar, skogar och vidder. Vi svenskar är ett folk i världen. Och vi är ett folk som världen kan räkna med.

Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Olof Palme och Anna Lindh är bara några exempel på svenskar som gjort stora insatser för fred och frihet. Biståndsarbetare i katastrofområden och utvecklingsländer, FN-soldater på Balkan och i Mellan Östern — ja, listan på svenskar, som gjort och gör gott för dem som har det sämre och behöver hjälp, kan göras mycket lång. Solidaritet och medkänsla är utmärkande för dem alla.

Låt oss idag, på Sveriges Nationaldag, våga känna oss stolta över insatser vi gör för våra medmänniskor, både enskilt och nationellt. Vi lever i en värld där alla blir mer och mer beroende av varandra och där länder och kulturer sammanflätas på olika sätt. Denna utveckling har många fördelar och är dessutom oundviklig. Låt oss välkomna den, men låt oss samtidigt inte avsäga oss vår egen kultur, våra traditioner, våra symboler och högtider. Allt detta som ger oss styrka och identitet, som individer och som nation.

Vilhelmina, som i år firar 200-årsjubileet av sitt namnbyte, är ett utmärkt exempel på hur betydelsefullt det är att öppna sig mot omvärlden och samtidigt bevara sina särdrag. Vilhelmina har i alla år varit en mötesplats. En mötesplats mellan olika kulturer, människor och naturtyper. Här mötte nybyggarna samerna. Här möter skogsland och fjällängar de karga fjällen. Här möts gammal och nytt.

Kyrkan, hembygdsmuseet och samebyn är bara några av de många platser där den gamla kulturen bevarats och förts vidare till dagens generationer. De generationer, som vi naturligtvis hoppas skall fortsätta kedjan så att även framtiden får del av den stora förmån det kulturella arvet ger oss som individer och medborgare i en gammal kulturnation.

Drottningen och jag är oerhört glada över att få högtidlighålla Sveriges Nationaldag år 2004 tillsammans med er här i Vilhelmina. Vi är imponerade över den livskraft vi ser och får ta del av. Vilhelmina har både i historisk och i modern tid utsatts för prövningar. År 1921 eldhärjades tätorten och försvann i lågorna. En annan svår påfrestning som drabbade bygden, var när Estonia gick till botten för tio år sedan. Jag känner djupt med de familjer, vars barn omkom vid det tillfället.

Men utmärkande för Vilhelmina verkar vara den urkraft, som gör sig påmind i både sorg och glädje, vardag och högtid, och som hjälper er att ta nya tag och gå vidare. Fortsätt på den vägen. Det gagnar inte enbart den egna individen utan familj, släkt, vänner, ja en hel trakt.

Vi önskar er alla hälsa och välgång i framtiden och framför allt en solig och skön sommar! Det finns mycket att glädja sig åt och njuta av under denna årstid. Inte minst i vackra Vilhelmina och i vårt fina Sverige.

Jag föreslår att vi nu förenar oss i ett leve för fosterlandet.
Leve Sverige, leve det!