H.K.H. Kronprinsessans tal vid utdelning av stipendium i Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen

För bara några dagar sedan gick en person ur tiden som betytt mycket för mig och för väldigt många andra. Emerich Roth var en av Sveriges sista överlevande från Förintelsen. Vi är många härinne, ja, många i hela vårt land, som delar en djup tacksamhet för hans mod, hans engagemang och hans outtröttliga arbete. Vi har nu ett stort gemensamt ansvar att förvalta hans arv och att föra det vidare.

Mina damer och herrar,

Under nazisternas ockupation av Norge blev gränsen till Sverige en nödutgång.

Det finns en roman av Ola Larsmo, ”En glänta i skogen”, som handlar om den tiden och om livet på en liten svensk ort nära norsk-svenska gränsen. Jag läser några rader ur den:

”Det talas om hundratals judar som grips över hela södra Norge och förs till Tönsberg. Ingen vet vad som skall hända. Ingen.

Det talas om utskeppningar. Vad som ekar in över gränsen är återklanger av något stort som brister: darrningen i marken på långt avstånd när ett stort byggnadsverk i flera våningar störtar samman.”

”Återklanger av något stort som brister.”

När vårt grannland ockuperades, för mer än 80 år sedan, så gav det återklang i Sverige. Precis som andra stora händelser i vår omvärld ger återklang i vårt land i dag.

Och om vi lyssnar noga, om vi tar hand om våra minnen, då kan vi höra den där klangen ända in i vår tid. Det tror jag är viktigt att göra. Att lyssna, och att försöka se oss själva i andra. Att förstå att det kunde ha varit vi, det kunde ha varit du, det kunde ha varit jag.

När vårt grannland ockuperades, för mer än 80 år sedan, så gav det återklang i Sverige. Precis som andra stora händelser i vår omvärld ger återklang i vårt land i dag. Och om vi lyssnar noga, om vi tar hand om våra minnen, då kan vi höra den där klangen ända in i vår tid.

H.K.H. Kronprinsessan

Dina och Jovan Rajs, som båda är här i dag, har skrivit en mycket fin bok som heter ”Ting som bär våra minnen”. Så är det verkligen – tingen bär våra minnen. Och det kan även platser göra.

Jag tänker på de platser där historien har utspelat sig. Sådana som vi återvänder till på dagar som den här. Men också på andra platser, sådana som vi själva skapar, för att tillsammans vårda våra minnen.

Voksenåsen är en sådan plats. Både mina föräldrar och jag har besökt den vid flera tillfällen, ofta tillsammans med våra norska släktingar och kollegor. Den har alltid gjort starkt intryck på mig.

Den är lika mycket en symbol för våra länders gemensamma historia, som en plattform för samtal om vår framtid. Och jag är glad att Voksenåsen och deras viktiga projekt Hågkomstresor, som utvecklats tillsammans med Forum för levande historia, uppmärksammas på det här fina sättet.

Mina damer och herrar. Tack till alla er som är här i dag och som på olika sätt bidrar till att bevara historien, och att hålla den levande. Ni gör en enormt viktig insats för framtiden och jag önskar er varmt lycka till med ert fortsatta arbete.

Tack.