H.M. Drottningens tacktal efter mottagandet av Benediktpriset

Som jag nyligen kunde läsa på restaurangen ”Zum Schiffchen” i Düsseldorf är det en glädje som jag delar med kejsar Napoleon och kanske även med hans fältmarskalk Jean Baptist Bernadotte, min mans förfader och den första Bernadotten på den svenska tronen.

I tio år bodde jag i Düsseldorf tillsammans med mina föräldrar och bröder och varje dag åkte jag till Luisenschule, där jag också tog studenten. Jag har fortfarande goda vänner och många fina minnen från den tiden ... utflykter längs Rhen, Schneider-Wibbel-Gasse, teatern, Schiffchen, Königsallee, karnevalen och ”HELAU”! Det var några fina år!

Det är en stor ära för mig att vara här i Mönchengladbach idag och ta emot Benediktpriset.

Jag är mycket lycklig och stolt över det, och jag delar detta pris med alla dem som hjälper mig att skapa en bättre tillvaro för unga och gamla människor – människor som misshandlats, som fallit offer för människohandel eller som drabbats av demens.

År 1996 betyder något alldeles speciellt för mig, eftersom jag det året grundade två organisationer: Mentor och Silviahemmet. Båda ligger mig varmt om hjärtat.

Förra veckan firade vi Silviahemmets 20-årsjubileum i Stockholm.

Jag har med stolthet sett hur mycket Alzheimer- och demenstemat har utvecklats ... för 20 år sedan var det knappt något tema. Att vara glömsk var normalt och åldersbetingat. Men att det däremot handlade om en terminal sjukdom var det inte många som visste.

Det visste inte heller jag som anhörig.

Jag kunde och ville helt enkelt inte acceptera att min mamma skulle ta 18 olika tabletter ... varje dag. Det var nedslående att hon blev så osäker, yr och svag att halva dagar passerade förbi henne. Detta att inte veta, att känna sig hjälplös och famla i mörkret är en situation som jag tror att jag säkert delar med många andra familjer.

Det visade sig sedan att det inte fanns någon ansvarig läkare som hade överinseende över min mammas sjukdomsbild. Precis som säkert många andra äldre människor hade min mamma gått till olika läkare för olika besvär. 18 tabletter ... och ingen ifrågasatte det.

Min mamma fick senare diagnosen demens, tyvärr.

Jag fick då klart för mig att det fanns ett enormt behov av utbildning och information för sjuksköterskor och annan vårdpersonal inom demensvården. Silviahemmet har sedan dess utarbetat och genomfört specialistutbildningar i demensvård för sjuksköterskor, vårdpersonal och nu även för läkare – i nära samarbete med Sophiahemmets högskola och Karolinska Institutet i Stockholm. Något som förstås gör mig särskilt glad är att detta har lett fram till ett nära samarbete med Malteserorden som efter vår modell har öppnat flera vårdinrättningar i Tyskland, till exempel i Köln, Bochum, Flensburg och München.

Intresset för vår specialiserade demensvård är stort och vi har anordnat kurser i länder som Japan, Sydkorea, Kina, Nederländerna, Spanien och Storbritannien, och det är jag naturligtvis också mycket glad över.

Jag hoppas att vi gemensamt har skapat en bättre förståelse för denna allvarliga och ytterst svåra och besvärliga sjukdom, och att vi med våra kurser kan vara ett stöd för de anhöriga. Människans förväntade livslängd ökar världen över.

Jag är därför tacksam för att dessa demensutbildningar idag också är en del av Svenskt Demenscentrum, i det viktiga syftet att ta fram mer kunskap och skapa ökad förståelse för sjukdomen.

Den första världskongressen mot sexuell exploatering av barn hölls i Stockholm 1996, och alltsedan dess har jag funderat över hur jag kan skapa uppmärksamhet kring detta tema – ett tema som var tabubelagt och som ingen vågade tala om.

År 1999 tog jag initiativ till World Childhood Foundation, vars arbete utgår från FN:s konvention om barnets rättigheter och fokuserar på att förhindra att barn utsätts för sexuella övergrepp och exploatering. Vid det här laget har vi främjat långt över 600 projekt världen över och bara i år arbetar vi med över 100 projekt i 17 länder. Childhood-organisationen är verksam i Sverige, Tyskland, USA och Brasilien.

Men barnens rättigheter? Vad vet barnen om sina rättigheter? Föräldrarna? Lärarna? Inte mycket, tyvärr.

För sex år sedan tog hans majestät och jag därför initiativ till Global Child Forum.

Detta forum är en ny diskussionsplattform som ska främja världsorganisationernas, regeringarnas, företagens, mediernas och privata icke-statliga organisationers engagemang för barnen och deras rättigheter. Barnens rättigheter får inte bara finns på pappret, utan måste och ska även vara närvarande i människors hjärta och medvetande.

Sedan 2010 har vi hållit sex mycket intressanta och framgångsrika seminarier på Stockholms slott, men även i Dubai, Pretoria och nyligen i Kuala Lumpur.

Något som gladde mig särskilt mycket var nyheten om att ett nytt lagförslag om skydd av barn godkändes i Kuala Lumpurs överhus dagen före vårt seminarium.

Vi vill inspirera många länder till att aktivt handla enligt principerna i FN:s konvention om barnets rättigheter och till att vidta åtgärder för att skydda barnen genom bra lagar. Det gäller även flyktingbarn och inte minst ensamkommande barn.

Förra veckan besökte jag ”Refugio Bremen” i Bremen, ett projekt där man tar hand om barn som fallit offer för våldtäkt och tortyr.

Det finns ett stort behov av vuxna förebilder hos barn och unga. Bra relationer till vuxna är en viktig skyddsfaktor och det förebygger destruktiva beteenden som ofta är förknippade med våld och narkotika.

Mentor-stiftelsen – som jag tog initiativ till 1994 och som verkar i Sverige, Tyskland, Storbritannien, USA, Colombia, Lettland och via Mentor Arabia i 22 medlemsländer – hjälper tonåringar att finna en sådan vuxenvän, en mentor.

Mentor erbjuder fadderskap mellan unga människor och vuxna och bygger på ömsesidigt givande och tagande. Matchningen mellan mentorerna och ungdomarna, och även mötena, äger rum utanför skolan. Mentorerna är skyldiga att gå kurser i rådgivning och får löpande stöd från våra handledare. Mentorerna ger ungdomarna handlingskraftiga råd, vägleder dem och fungerar som goda förebilder.

Tack vare många människors oumbärliga insatser går det idag mycket bättre för många barn än det gjorde för 25 år sedan. Samtidigt faller dock fler barn offer för våld, krig, konflikter, påtvingad migration och trafficking (alltså människohandel).

Jag är själv lycklig mamma till tre barn, och mormor och farmor till två små flickor och tre små pojkar. Precis som de flesta föräldrar och mor- och farföräldrar bekymrar min man och jag oss naturligtvis om dem och önskar dem bara det bästa.

Men vi vill också skapa uppmärksamhet kring andra barn, till exempel barn med funktionshinder som får stöd genom vår bröllopsfond som grundades 1976.

Ibland blir man överraskad över hur lite som behövs för att hjälpa ett barn: att verkligen lyssna, ge en hjälpande hand. Uppmärksamhet från en vuxen – er uppmärksamhet – kan rädda ett utsatt barn.

Så lyssna, ingrip och lämna aldrig ett barn ensamt. Ta barnens rättigheter på allvar, ge barnen en röst, ge dem utbildning och ge dem möjlighet att glädja sig över sin barndom och sitt liv!

För två år sedan sade den då 17-åriga pakistanska flickan Malala i Stockholm:

”En lärare, en bok och en penna kan förändra världen!”

Även ni kan förändra världen! Tack!