1999-06-06

H.M. Konungens tal

i Karlstad den 6 juni 1999

Herr Landshövding,

Kära Karlstadsbor och värmlänningar,

När Drottningen och jag gjorde statsbesök i Kina år 1981 åkte vi runt i det enorma landet under en dryg vecka. I varje ny provins hälsades vi officiellt välkomna och i så gott som varje sådan ceremoni ingick en vacker sång, som vi mycket väl kände igen, men inledningsvis hade svårt att placera. Det var givetvis Värmlandsvisan, som så långt hemifrån framfördes på svenska av kinesiska skolbarn, manskörer eller duktiga solister. Allt till vår ära, och som en andra nationalsång.

Sången fick oss onekligen att tänka på Sverige och allt det som är så skönt och vackert här. Och just här i Värmland känns skogarna väldigare, sjöarna blåare och "sola" varmare och goare än någon annanstans i hela landet. Därför känner vi, hela familjen, det som ett privilegium att få fira vår Nationaldag med Er här i Karlstad idag.

De senaste åren har vi ofta varit här, både officiellt och privat. Hertigen av Värmland har nu avslutat sin skolgång vid Lundsberg. Det har varit minnesrika år för Honom och Han känner stor tacksamhet över det sätt på vilket värmlänningarna tagit emot Honom här. Den studentgåva Han fick mottaga från länet, en årlig seminariedag vid Lundsberg på temat Värmland, lockar redan till återbesök.

*

När man är på resa utomlands eller är bosatt långt hemifrån får man en möjlighet att ur ett annat perspektiv och på litet distans bedöma sitt eget land, dess fördelar och eventuella brister. Drottningen och jag hör till dem, som har den stora förmånen att ofta få besöka andra länder och därför vet vi, kanske bättre än många andra, hur fantastiskt Sverige är. Utomlands möts vi ofta av många frågor och ett stort intresse, vilket tyder på att vårt land har mycket att bidraga med i samarbetet över gränserna.

Men vi får naturligtvis inte blunda för det faktum att inget är fulländat ens i Sverige. Många människor har inte ett dagligt arbete att gå till, trots att de inget hellre skulle önska. Bland ungdomar slår arbetslösheten särskilt hårt eftersom förhoppningarna om den "ljusnande framtiden" grusas redan från början, när de just lämnat skola eller studier.

I brist på annan sysselsättning halkar en del då in på fel väg. Gängbildningar, missbruk av alkohol och andra droger, våld och brott blir resultatet. Vi har under våren fått uppleva förfärliga händelser, både i Sverige och utomlands, där ungdomar hänsynslöst gått till angrepp mot oskyldiga medmänniskor, som fått offra livet i meningslösa, grymma och helt oförklarliga våldsdåd.

Sådana beteenden är oacceptabla. Jag har sagt det många gånger förr och jag kommer att upprepa det så länge det behövs: vi måste alla samverka för att stävja en utveckling i fel riktning. Vi kan göra det i lokala ungdomsgrupper, i skolor, på arbetsplatser, i kommunala församlingar, i massmedia och i riksdagen. Det behövs en ännu kraftigare opinionsbildning mot våld, rasism och främlingsfientlighet. Väldigt många gör redan utomordentliga insatser i det tysta, men vi måste göra mera.

I denna anda, att vilja värna om vårt land, dess värden och traditioner önskar jag att alla medborgare samlas kring vår flagga och vår nationaldag år 1999 i en positiv och konstruktiv anda. Det är seklets och millenniets sista nationaldag och vi har redan börjat se framåt, in i nästa årtusende. Många har redan drömmar och förhoppningar, och ju närmare årsskiftet vi kommer, desto flera och mer intensiva blir de.

En förhoppning som vi säkert alla kan samlas omkring är den om fred i världen och inte minst i Europa. Bilder av krigshandlingar och mänskligt lidande har chockat och plågat oss de senaste månaderna med en intensitet, som fått oss att känna vanmakt.

Låt oss därför innerligt hoppas att den blomstertid som nu kommer också skall innebära att blommorna i Kosovo skall få blomma i fred och att människor, som fördrivits från hus och hem snarast skall få återvända till en tillvaro som ger dem trygghet och säkerhet för all framtid. Under de senaste dagarna har hoppet väckts på nytt.

För Sverige och dess framtid, som en del i det internationella samfundet och som ett kärt och avhållet fosterland, vill jag nu att vi alla som samlats här idag gemensamt utbringar ett fyrfaldigt leve.

Leve Sverige, leve det!