2018-04-19

H.M. Drottningens tal vid firande av stiftelsen Swecares 40-årsjubileum, Stockholm, torsdagen den 19 april 2018

(Det talade ordet gäller)

Statssekreterare Fjaestad,
Swecares ordförande,
mina damer och herrar.

Sverige var ett av de första länderna i världen att se en ökande andel äldre i sin befolkning. Goda levnadsförhållanden och modern sjukvård har bidragit till att fler får leva länge. Fler mor- och farföräldrar får se sina barnbarn växa upp. Fler par får bli gamla tillsammans. Det är glädjande och ett kvitto på en positiv samhällsutveckling. Ja, det är verkligen något som vi ska vara stolta över!

Samtidigt innebär det faktum att vi blir äldre också att vi lever längre med olika sjukdomar. Däribland Alzheimers och andra demenssjukdomar, som ökar med stigande ålder. Detta ställer krav på samhället att anpassa sig och ställa om för att kunna vara ett stöd till sjuka äldre. Men också till deras anhöriga.

Vi är tyvärr många som vet vad det innebär att långsamt förlora en älskad förälder, make eller vän till denna svåra sjukdom. Jag vet själv hur ont det gör och det är en erfarenhet jag inte önskar någon. Men jag vet också vilken skillnad det kan göra – både för den som blir sjuk och för den som är anhörig – att få rätt stöd och hjälp. Att tas emot av vårdpersonal som förstår, som har rätt kunskaper och verktyg, och som ser människan bakom sjukdomen. Det betyder allt.

Demenssjukdom är i dag ett globalt folkhälsoproblem. Varje år insjuknar 10 miljoner personer runt om i världen – och siffran stiger snabbt. Tidigare utvecklingsländer har nu en allt större andel äldre i sin befolkning och ser framför sig stora framtida behov, samtidigt som vård och omsorg för äldre knappt börjat byggas upp.

Det här kräver en omställning. En omställning som vi i Sverige redan hunnit en bit på vägen med. Inte hela vägen, det vill jag understryka: Vi har fortfarande lång väg kvar till ett demensvänligt samhälle. Men vi har fått värdefulla erfarenheter och dragit slutsatser som andra länder i vår omvärld nu vill ta lärdom av.

För drygt 20 år sedan, i samband med att min egen mor drabbades av Alzheimers sjukdom, tog jag initiativ till Silviahemmet. Syftet var, och är, att utbilda personal i omsorgen om demenssjuka. I början handlade det främst om undersköterskor – men med tiden även sjuksköterskor och läkare. Hittills har omkring 800 Silviasystrar och Silviasjuksköterskor diplomerats från utbildningen. Och igår diplomerade jag för första gången arbets- och fysioterapeuter. Behoven är fortsatt stora även inom de grupper som inte direkt ansvarar för omvårdnaden men som har stor påverkan på den enskilde – till exempel biståndsbedömarna.

Det gör mig stolt att se att så många – inom allt fler yrkesgrupper – vill lära mer och utvecklas inom detta viktiga område.

Det är min önskan att äldre över hela världen ska få tillgång till god omvårdnad och behandlas med respekt och bevarad självständighet. Därför bedriver Silviahemmet och dess internationella gren, Swedish Care International, verksamhet och uppdragsutbildning i en lång rad länder. Och det är därför dessa verksamheter också är medlemmar i Swecare.

Möjligheten för Silviahemmet att få visa upp svenskt kunnande om demensvård vid besök till och från andra länder har förhoppningsvis bidragit till att stärka Sverigebilden. Det har också underlättat Silviahemmets internationalisering.

Det som gör Swecare unikt – det nära samarbetet mellan det offentliga, det privata och akademin – stärker möjligheten att tillsammans nå framgång för såväl svensk vårdfilosofi, som för svensk företagsamhet.

Jag vill därför gratulera Stiftelsen Swecare och dess medlemmar till de första 40 åren.

Jag önskar er varmt lycka till med ert viktiga arbete!