2013-10-07

H.K.H. Prins Daniels tal vid utdelningen av "Prins Daniels anslag för yngre lovande forskare", måndagen den 7 oktober 2013

(Det talade ordet gäller)

Som hedersledamot i Hjärt-Lungfonden är det med stor glädje jag står här i dag för att dela ut det nyligen instiftade forskningsanslaget, som jag med stolthet konstaterar bär mitt namn. Forskning är någonting som ligger mig nära och varmt om hjärtat.

Vi är många som blir hjälpta. Jag tänker särskilt på en händelse.

Jag står i hissen när en mamma och hennes tonårsdotter gör mig sällskap. Vi hälsar på varandra samtidigt som hissen rör sig nedåt, på väg i från transplantationskliniken på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

Dottern frågar; är det du som är Daniel; har du blivit transplanterad? Jag svarar och hon fortsätter. Hon berättar att hon inom kort också skall transplanteras och hon är väldigt nervös. Jag säger att hon inte ska oroa sig och att det kommer att gå bra Se på mig bara, jag mår hur bra som helst.

Samtalet landar i att hennes största oro handlar om ärret, hur fult är ärret?! Något förvånad över anledningen till hennes oro berättar jag om mitt nästan obefintliga ärr. Då känns det mycket bättre säger hon och vi skiljs åt.

Jag tänker på henne ibland. Så ung och hela livet framför sig. 

Om vi hade haft våra njurbesvär för 50 år sedan, hade det sett annorlunda ut. Jag hade inte stått här i dag. För 50 år sedan visste man inte hur man fick transplanterade organ att trivas i kroppen.

Jag känner en stor tacksamhet gentemot alla forskare som outtröttligt ägnar sina liv åt att leta efter nästa pusselbit i kunskapens oändliga pussel.

Å Hjärt-Lungfondens vägnar vill jag vända mig till dig Fredrik Bäckhed; vi är stolta över dina framsteg, vi sätter stort hopp till dig och din forskning och vi hoppas att du ska hitta dina pusselbitar.