H.M. Konungens betraktelse i Sveriges Radios program Tankar för dagen

Under min officersutbildning i marinen företogs en jordenrunt-resa med flottans skolfartyg Älvsnabben. Året var 1966 och jag var 20 år. En tid som i efterhand ter sig märkligt avlägsen. Kanske för att vi stod på tröskeln till vuxenlivet – något vi ombord varken ägnade en tanke åt eller förstod där och då.

Resan förde oss till en rad hamnar, som med tiden bleknat och blivit till hållpunkter, snarare än minnen. Men Sydney dröjer sig kvar.

En natt när jag tjänstgjorde som landgångspost, kom en väderbiten man ut ur en mörk magasinsbyggnad och gick fram till mig på kajen. Mitt intryck var att han var en godmodig själ, som ofta fann sin vila på parkbänkar under den öppna stjärnhimlens tysta valv.

Av någon anledning inledde vi ett samtal. Det visade sig att han var svensk. Redan då uppstod en slags förtrolighet, fast vi inte visste någonting om varandra. Han berättade att han brukade söka upp fartyg med svensk flagg. Som om dom bar på resterna av något han en gång tillhört. Där kunde det också bjudas på en ostsmörgås eller två.

Hur länge han varit i Australien framgick inte. Och inte heller om han fattat ett tydligt beslut att stanna eller om det bara blivit så på grund av omständigheter, som med tiden stelnat till ett faktum. Kanske visste han det inte själv längre. Kanske kunde han inte ta sig hem igen.

Vi talade om Sverige, men det var inte ett samtal om konkreta förhållanden i hemlandet. Snarare rörde det sig om en gemensam föreställning, färgad av minnen hos honom. Han verkade nästan lättad över att få tala svenska, som om orden i sig bar på en värme som inte gick att ersätta. Hemlängtan, tänkte jag senare. Men då visste jag inte hur denna känsla kan växa sig så stark att den blir en del av en människa.

Efter en stund gick han vidare. Det var inget särskilt med avskedet. Händelsen föreföll då obetydlig, en av många flyktiga kontakter som uppstår under en lång resa.

Men hos mig har minnet av mannen på kajen ändå förblivit märkligt intakt och följt med mig sedan dess. Under årens lopp har jag funderat på varför och ibland tänkt att detta möte delvis hade en personlig betydelse. Att det var en av få gånger i mitt liv då jag framstått som helt anonym.

Men det är också som om detta korta samtal rymde något som först efteråt blivit synligt. En påminnelse om hur identitet och tillhörighet kan bestå, inte som fasta tillstånd utan som något som upprätthålls genom handlingar, hur små de än må vara. Och att man aldrig kan veta hur stort avtryck ett, till synes, obetydligt möte kan ge.