H.K.H. Kronprinsessans öppningstal vid Pep Forum

I dag, den 24 oktober, är den internationella FN-dagen. Något som uppmärksammas i många svenska skolor.

Steget kan verka långt mellan en skolgård i Sverige och FN-högkvarteret i New York. Men det som händer där har mer med varandra att göra än man kanske först tänker på.

Jag ska snart återkomma till varför. Men låt mig börja med att backa bandet litet:

För lite mer än två år sen, 2016, tog Prins Daniel och jag initiativ till Generation Pep. Vi ville stärka möjligheterna för alla barn och unga i Sverige att leva ett hälsosamt och aktivt liv. Och det ville vi göra genom att engagera människor från alla sektorer i samhället. Bland annat er som är här i dag.

Samma år som Generation Pep startade, 2016, fick jag ett erbjudande av FN:s dåvarande generalsekreterare, Ban Ki-moon: att verka som ambassadör för FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling. Det var hedrande att få frågan och det var självklart för mig att tacka ja.

Som ni kanske vet syftar de globala målen till att uppnå fyra saker till år 2030:

Att avskaffa extrem fattigdom. Att minska ojämlikheter och orättvisor i världen. Att främja fred och rättvisa. Att lösa klimatkrisen.

Ja, ni hör. Det är ingen liten uppgift. Det är tvärtom den mest ambitiösa agendan för hållbar utveckling som världens länder någonsin antagit.

Ett av de globala målen, mål nummer 3, handlar om det som vi diskuterar här i dag: hälsa och välbefinnande. Målet är att ”säkerställa att alla kan leva ett hälsosamt liv och verka för alla människors välbefinnande i alla åldrar”.

Det är ett brett mål: Det handlar om att minska antalet barn som dör av sjukdomar och svält. Det handlar om att säkra tillgång till hälso- och sjukvård för alla. Och det handlar faktiskt också om att bryta svenska barns stillasittande.

När man talar om FN är det ju lätt att man associerar till krig och konflikter, och till fattiga utvecklingsländer långt borta från vår egen vardag.

Men poängen med FN:s globala mål är att de är just globala; att de handlar om oss alla. Och för att klara målen till 2030, för att uppnå en hållbar utveckling, måste vi alla bidra. I det stora och i det lilla.

Och det är nu jag kommer tillbaka till den där svenska skolgården: Den kan vara tom, för att barnen är inomhus och tittar på roliga klipp. Eller så kan den vara full av barn i rörelse, för att skolan organiserar roliga rastaktiviteter.

Det valet, och det ansvaret, är inte barnens. Det är vårt.

Det är vi som måste se till att alla barn får möjlighet att uppleva glädjen som finns i att röra på sig. Och därmed lägga grunden till ett friskt och aktivt liv.

Den möjligheten måste finnas oavsett var man växer upp. Och oavsett ekonomiska, sociala eller fysiska förutsättningar.

Om vi inte lyckas med det – då är det våra barn som får betala priset, genom fysisk och psykisk ohälsa. Genom sämre skolresultat. Och på sikt, genom ökade samhällskostnader för sjukvård.

Därför känns det så viktigt att vi kan mötas här i dag. För att lära oss mer, och för att inspireras av bra och konkreta exempel på insatser för barns och ungas hälsa.

Var och en av er härinne har så mycket att bidra med. Ni representerar olika sektorer i samhället. Ni har kunskaper och erfarenheter. Ni har idéer och nätverk.

Min förhoppning är att ni i dag tar chansen att dela de resurserna med varandra. Och att ni sedan går ut härifrån och använder dem för att åstadkomma förändring.

Om vi tillsammans kan förverkliga visionen om ett aktivt och hälsosamt liv för Sveriges barn och unga, då har vi samtidigt också kommit en bra bit närmare FN-målet om hälsa och välbefinnande för alla.

Vare sig vi talar om global hållbar utveckling eller om att bryta svenska barns stillasittande så är det de små förändringarna som gör den stora skillnaden.

Varje steg räknas. Och varje steg behövs!

Tack.