Prins Carl Philip:

Ers Majestät,
Herr Statsråd,
Mina damer och herrar,

Välkomna till Kungliga Slottet och dagens symposium. Vad roligt att ni är så många som är här!

Vi hoppas att dagens symposium kommer bli lärorikt och tankeväckande för oss alla.

Vi befinner oss just nu i Bernadottebiblioteket. Här finns omkring hundra tusen böcker som har tillhört min familj genom de senaste 200 åren, från den första Bernadotten på tronen, Karl XIV Johan och framåt.

Kanske kan man tycka att det är ironiskt att vi har ett symposium om dyslexi just i ett bibliotek. För många dyslektiker associerar kanske inte ett bibliotek med något positivt. Läsande och böcker är tvärtom något som man drar sig för när man har dyslexi.

Glädjande nog så lever vi ändå i en tid då många fantastiska böcker och studiemedel finns som talböcker. Tyvärr så är det mest studiemedel för gymnasiet och universitetet som finns inspelade.

Jag önskar att det även skulle finnas det i grundskolan. Att barn med dyslexi får hjälpmedel och stöd i tidiga klasser, och framför allt, att de inte ses som obegåvade.

Sedan vi startade vår stiftelse om näthat och dyslexi så har många barn och vuxna hört av sig till oss och berättat sina egna historier.

Det visar vikten av att vi, som deltagare i stiftelsens projekt Dyslexialand, har en viktig roll som förebilder. Vikten av att belysa dyslexi ska verkligen inte underskattas.

För att brygga tillbaka till biblioteket: precis som det finns böcker med många olika omslag och innehåll så finns det också lika många olika omslag och innehåll hos oss människor.

”Olika” – det är nyckelordet. För kunskap kan se ut på många olika sätt. Och det borde inte vara ett problem att människor har olika sätt att ta den till sig.

Det kan tvärtom vara en styrka.

Prinsessan Sofia:

Vi kommer att tala mycket om dyslexi i dag. Både Prins Carl Philip och jag är glada och stolta över kampanjen Dyslexialand som har inletts nu under hösten.

Genom att lyfta fram positiva förebilder hoppas vi kunna stärka alla de barn och unga som lever med dyslexi i dag. Det är viktigt även för oss närstående, som ser våra nära kämpa, för att hitta information och kunna stötta på bästa sätt.

Det är många dyslektiker som känner sig ensamma och utanför. Det vill vi ändra på.

Vi är också många, som liksom jag själv, är närstående till dyslektiker. Jag minns när Carl Philip berättade om sin dyslexi för första gången för mig. Det var när vi höll på att lära känna varandra och hade mycket sms-kontakt.

Jag fick ett sms där det stod ”Du kanske redan har märkt att jag har dyslexi”. Jag svarade: ”Ja, jag har märkt det, men ingen fara. Jag förstår ändå vad du menar”.

En sak är viktig att komma ihåg: Det som vi pratar om i dag, det handlar inte enbart om dem som lever med dyslexi och deras anhöriga.

Utan om alla barn och unga. Om rätten att inte utsättas för fördomar. Rätten att bli sedd för sin förmåga och inte för sina begränsningar. Och framför allt: rätten att få vara sig själv.

Ett samhälle som har plats för olika slags begåvningar, är ett samhälle där fler kan komma till sin rätt. Det är något som alla vinner på. Och det är också temat för den här dagen: att olikheter är lika med styrkor.

Återigen, varmt välkomna till dagens symposium!