Vi lever i ett åldrande samhälle. Allt fler människor lever allt längre. Inte bara här i Sverige, utan i stora delar av världen.

Det är en fantastisk utveckling! Men den medför också växande utmaningar. Hög ålder är ju som vi vet den största riskfaktorn för att drabbas av demenssjukdom.

Än så länge finns ingen behandling som botar demenssjukdom. Därför behöver vi skapa förutsättningar för att de som drabbas ska kunna leva ett så bra liv som möjligt, trots sjukdomen. Vi behöver skapa ett demensvänligt samhälle.

I ett sådant samhälle får den som är demenssjuk möta medmänniskor och vårdprofessionella som förstår hur kognitiva svårigheter påverkar det dagliga livet. Det är ett samhälle som präglas av tillgänglighet. Ett inkluderande samhälle, som är lite lättare att leva i både som demenssjuk och som anhörig.

Hjärtat i Silviahemmets verksamhet har under alla år varit den dagliga verksamhet som bedrivs här i huset för äldre och yngre personer med demenssjukdom. Ett arbete som leds av våra skickliga Silviasystrar. ”Kunskap för livskvalitet” har varit och är våra ledord.

Faktum är att just här i denna utbildningssal har jag genom åren diplomerat över 700 Silviasystrar och Silviasjuksköterskor. I juni är det dags igen för den årliga ceremonin. Undersköterskorna och sjuksköterskorna kommer från olika delar i landet. De har alla genomgått utbildning i demensvård vid Sophiahemmets Högskola i samarbete med Silviahemmet, för att kunna stödja och hjälpa men också för att kunna sprida kunskap till fler.

Här på Silviahemmet har vi följt utvecklingen av demenssjukdomen hos våra gäster. Vi har sett deras ökande behov av stöd för att klara sin vardag. Vi har tyvärr också sett hur de och deras anhöriga ställs inför svåra val när det inte längre fungerar att bo kvar hemma.

Många av våra gäster och deras nära har önskat få leva tillsammans lite längre - men sådana alternativ har inte funnits. Ett omsorgsboende för den sjuke har varit den enda möjligheten.

Min tanke har hela tiden varit: Detta måste gå att lösa! Det måste vara möjligt att skapa förutsättningar för att par som levt tillsammans, kanske under ett helt långt liv, ska kunna fortsätta göra det trots sjukdom.

Jag har sett framför mig ett helt vanligt eget hem - men anpassat för en person med kognitiva svårigheter. Och dessutom med nära tillgång till specialister som kan ge stöd både till den som är sjuk och hans eller hennes anhöriga.

Den tanken har jag burit med mig under många år. Och en eftermiddag i november 2015, när Ingvar Kamprad kom hit för att besöka oss på Silviahemmet, ja, då föll polletten ner.

Ingvar tyckte att idén om ett boende till rimligt pris anpassat till en person med demenssjukdom – ett eget boende, inte ett vårdboende – var bra. Han gav därför privat en grundplåt till detta pilotprojekt.

Och här står vi nu, bara ett och ett halvt år senare. Husen är i stort sett klara och jag ser fram emot att så småningom kunna ta emot våra första gäster.

Att bli sjuk i demenssjukdom eller att vara anhörig till en demenssjuk – det är svårt och smärtsamt. All kärlek i världen kan inte bota sjukdomen. Men med rätt förutsättningar kan det som är svårt bli lite lättare.

Min förhoppning är att detta pilotprojekt ska ge fler människor den valmöjlighet som de tidigare saknat: möjligheten att leva sitt liv lite längre i eget boende, med högsta möjliga livskvalitet och tillsammans med sina anhöriga.

För 21 år sedan, när Silviahemmet startade, var min och professor Barbro Beck-Friis vision att kunskap skulle spridas som ringar på vattnet. Den visionen är i dag en verklighet, när våra olika kurser och utbildningar sprids i Sverige och ute i världen.

Nu, med invigningen av SilviaBo, skrivs ett nytt kapitel i Silviahemmets historia. Det hade vi inte kunnat göra utan alla de goda krafter som på olika sätt bidragit.

I denna process vill jag tacka många, men ett särskilt tack går till Ekerö kommun för det goda samarbetet, till Claes Dinkelspiel för hans aldrig sinande kraft, till Ingvar Kamprad för det ekonomiska bidrag som gjort detta möjligt, till BoKloks vd Jonas Spangenberg och Mattias Ebbeström som med stor skicklighet och kunskap ledde sina duktiga byggnadsmedarbetare under stor tids- och arbetspress, alltid vänliga, till hela gruppen för inredning som skett i samarbete med IKEA, till vår ledstjärna verksamhetschef och rektor på Silviahemmet doktor Wilhelmina Hoffman, till Maria Tannemyr, Lotta Roupe, Eva Jönsson och Andrea Fernström. Alla har varit mycket mycket duktiga. Ett stort och mycket varmt tack.

Och sist men inte minst ett varm tack till Hans Majestät som skänkt sina fotografier, som är tagna på Öland, till SilviaBo. Det har blivit riktigt mysigt.