Ers Majestät,
Fru landshövding,
Rektorer,
Studenter och personal vid Lunds universitet.
Mina damer och herrar!

Det finns många platser i vårt land där man kan känna den svenska historiens vingslag. Men det är få ställen där man så tydligt upplever att både historien och framtiden är närvarande samtidigt. Detta universitet, och den stad som hyser det, är en sådan plats. Det är en ära att vara här i dag för att högtidlighålla Lunds universitets 350-årsjubileum.

När universitetet grundades var avsikten att stärka det svenska. Efter kriget mot Danmark skulle Skåne försvenskas. Ett angeläget uppdrag för den Kungliga Karolinska akademien, som universitetet då hette.

Nu, 350 år senare, står vi med facit i hand. Och kan konstatera, att ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Utan faktiskt mycket bättre!

För i dag kan vi ju se hur Lunds universitet har gjort hela denna region till ett brohuvud. Inte bara till Danmark utan också till kontinenten. Universitetet lockar studenter, lärare och forskare från hela världen, och har gått från att vara en liten provinsakademi till att bli ett stort och internationellt universitet.

Det är en glädjande utveckling. De stora globala utmaningar som vi står inför kommer att kräva samarbete över många slags gränser. Mellan olika samhällssektorer, mellan vetenskapliga discipliner och mellan länder.

Detta ser vi i dag inspirerande exempel på vid forskningsanläggningarna ESS och MAX IV. Spännande verksamheter som jag haft förmånen att besöka flera gånger, både själv och tillsammans med utländska gäster.

Universitetet i Lund har i hög grad bidragit till att forma det moderna Sverige:

Här har man gjort vetenskapliga genombrott på medicinens område, som förbättrat många människors liv.

Här har forskningen i humaniora och samhällsvetenskap ett viktigt centrum.

Här har innovationer skapats som lagt grunden för internationella och mycket framgångsrika företag.

Och sist, men inte minst, är det här som generationer av unga studenter har börjat sina vuxenliv.

”Sjungom studentens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas i ungdomens vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.”

Nej, jag ska inte ge mig på att sjunga den. Då är jag rädd att tonsättaren, min farfars farfars bror prins Gustaf, roterar i sin grav.

Tänk, så många unga män och kvinnor från olika bakgrunder som utbildat sig här. Påfallande många har sedan gått vidare till framträdande positioner i svenskt samhällsliv. Näringslivet, kultursfären, forskningen, den offentliga förvaltningen: överallt hittar man gamla Lundastudenter.

Men – jag har lagt märke till en sak. Låt oss kalla det en spaning. Och det är, att om man frågar de här gamla Lunda-studenterna vad de minns från Lund, ja, då händer det något intressant.

Då är det mer referenser till Akademiska Föreningen än till de akademiska studierna.

De minns sina upptåg tydligare än de minns sina uppsatsämnen. Och de brukar vara betydligt bättre på att citera klassiska Lundaspex än kurslitteraturen i klassiska språk.

Ja, det är helt enkelt många generationer som har haft väldigt mycket roligt här. Och det är inte alls oviktigt – det tror jag många härinne kan skriva under på. Tvärtom har man i livet både nytta och glädje av att en gång ha ”knutit förbund i den lund, där de härliga lagrarna gro”.

Trehundrafemtio år. Det är en lång tid. Jämför vi med näringslivet kan vi konstatera att det är få affärsidéer som stått sig genom tre och ett halvt sekel. Men här på Lunds universitet har kärnverksamheten egentligen alltid varit densamma:
Att bedriva fri och oberoende utbildning och forskning.
Att föra vidare kunskaper, och vinna nya.
Och att utveckla samhället och människorna i det.

Den idén har samma bärkraft i dag som för 350 år sedan. Inte minst i en tid där gränsen mellan åsikter och fakta alltmer suddas ut. Där har forskningen och den högre utbildningen en oerhört viktig uppgift att fylla.

Som sagt – här på universitetet är framtiden lika närvarande som det förgångna. När vi nu firar jubileumshögtid gör vi det i en miljö som präglas starkt av tradition. Men också av öppenhet och nytänkande – och av begåvade unga människors framtidstro.

Det bådar gott inför de kommande 350 åren!