H.K.H. Prins Daniels tal vid transplantationsjubileum
Stadshuset, Stockholm
(Det talade ordet gäller)
Den genomskinliga plastslangen som är inopererad i bröstet fylls snabbt av det mörkröda blodet samtidigt som sköterskan erfaret tömmer en spruta heparin.
Elaka toner ljuder när sköterskan sedan med vana fingrar ställer in timern på maskinens kontrollpanel; noll-fyra-noll-noll.
– Vi kommer köra 4 timmar idag och vi ska försöka tömma dig på 3 liter vätska samtidigt som vi renar blodet.
Phoo!
– Ja jag vet att det är jobbigt och att du får väldig huvudvärk.
Väldig huvudvärk tänker han, de skulle bara veta hur det känns när huvudet är nära att sprängas, för det måste vara nära ibland, då vattnet ska lämna kroppen.
Han ligger i sjukhussängen och hans gulgröna ansikte är svullet och kroppen är tärd, ansatt av de gifter som hans njurar inte förmår att avlägsna ifrån blodet.
Det är fjärde gången den här veckan, 144 totalt i år och nu börjar nedräkningen, kampen mot att under en dag eller åtminstone en halv dag få känna sig lite mindre förgiftad, en liten stund i frihet, utan att vara uppkopplad mot dialysmaskinen.
....
Mina damer & herrar ungefär så här det ut för tusentals människor i vårt land, varje vecka, varje månad, och tyvärr för vissa under många år. 10-30 timmar i veckan i dialys bara för att överleva.
Än värre är det för de som exempelvis är i akut behov av ett nytt hjärta då hjälper inte dialys eller något annat.
Ungefär 800 människor i vårt land står i kö för att få ett nytt organ, varje år avlider över 100 människor i sin väntan.
Så här får det inte vara och det finns lösningar. Ingen i vårt land ska behöva dö på det här sättet.
I dag när vi firar att det är 50 år sedan den första transplantationen ägde rum i Sverige tänker jag på en speciell person, Curt Franksson.
Kirurgen och professorn Curt Franksson växte upp i ett fantastiskt samhälle i Gästrikland, i Ockelbo. Men det är inte därför jag tänker på honom i dag. Nej, professor Franksson ledde som flera av er här redan känner till, den förste transplantationen i Sverige då en ung man fick en ny njure. Det hela skedde på Serafimerlassaret på Kungsholmen numera kallad Serafen. Det här blev startskottet på transplantation som behandlingsmetod i Sverige.
Vi är många som är tacksamma för det.
9 år senare, 1973 flyttas transplantationsverksamheten från Serafimerlassarettet till Karolinska Sjukhuset i Huddinge.
Samma år, 1973, föds en till synes helt frisk pojke som också hade förmånen att växa i Ockelbo. Men den till synes friske pojken, som råkar vara jag, visade sig ha medfödda njurbesvär och kom 35 år senare att ha behov av dialys. Detta sker på Serafen, ett antal meter från den plats där professor Franksson skrev historia. Samma år får även jag en ny njure, min pappas och jag kunde hälsa livet välkommen tillbaka!
Givetvis skedde även detta i Frankssons gamla domäner på Huddinge sjukhus. Dock inte med hjälp av professor Franksson. Denna gång var det professor Tydén, överläkare docent Wennberg och specialistläkare Sandberg som, om ni naturvetare ursäktar, stod för magin.
Jag vill gärna ta tillfället i akt och tacka alla engagerade människor jag träffat i samband med dialysen på Serafen och transplantationen på KI i Huddinge. Jag har på nära håll fått se hur väl ni tar hand om alla patienter, alla barn, vuxna, oroliga föräldrar och anhöriga. Jag är full av beundran.
Även alla ni andra runt om i Sverige som på olika sätt är engagerade i dessa frågor; läkare, sköterskor, forskare, organisationer, donatorer och anhöriga – Tack för ert viktiga arbete, Ni räddar liv!
Avslutningsvis vill jag att vi skänker en tanke till alla de som inte har haft min, och kanske er tur, alla de som väntar och kämpar och de som väntade förgäves.
