Drottningen och jag gläder oss över att idag få komma tillbaka till Zornmuséet, denna pärla i det svenska kulturarvet. Det är alltid med samma förundran och beundran man kommer hit; historiens vingslag känns så levande och påtagliga här. För mig, med Prins Eugen som en lysande företrädare för ätten Bernadotte, är varje besök i Zorngården dessutom ett stycke släkthistoria.

Anders Zorn är en av den svenska konstens kraftfullaste profiler. En annan är hans gode vän och konstnärskollega Bruno Liljefors, vars målningar av djur och natur vi idag kan beundra här i Zornmuséet.

Man kanske inte kan kalla Bruno Liljefors "folkkär" precis, men hans målningar har levt vidare och blivit en självklar beståndsdel i den svenska konsten. Hans rävar, fåglar, hundar och andra djur finns idag i varje svensk konsthistoriebok och auktionskatalog!

För egen del har jag haft förmånen att växa upp med Bruno Liljefors, om inte i barnkammaren så i min Mammas våning på Stockholms Slott. Ett verk med små infällda djurmotiv omgivna av en gyllene ram tillhör min barndoms mest tydliga minnen.

Nu, idag, står jag framför en magnifik målning med jaktmotiv, två stövare som just hunnit upp en räv och runt omkring finns flera andra målningar på samma tema, jakt och skog.

Jag känner mig därför helt som hemma!

Bruno Liljefors var, liksom jag, en hängiven naturmänniska och jägare. Jaktintresset delades också av Anders Zorn, som gärna kom och hälsade på hos Liljefors på Bullerö, som också för mig är en känd och älskad ö i Stockholms skärgård. Då blev det oftast harjakt; annars föredrog Liljefors att jaga änder. På den tiden närmade man sig inte naturen på samma sätt som idag. Liljefors såg roat på de personer som inte var lika insatta eller intresserade som han.

Det finns förövrigt en lustig anekdot om hur Bruno Liljefors ställde ut en tavla föreställande två änder flygande genom ett skymningslandskap och hur utställningsvakten till slut tröttnade på alla frågor. Han satte med ett häftstift fast en lapp på tavlans ram som med en pil förklarade i vilken riktning änderna flög. Att en and har lång hals och kort stjärt var nämligen inte självklart för alla åskådare.

Liljefors var alltså en riktig "skogsmulle". Kanske ser han från sin himmel med oro ned på dagens utveckling: miljöförstöring och klimatförändringar. Denna utställning, som ger en realistisk bild av den svenska naturen för ett hundratal år sedan, kan vi se som en påminnelse av hur viktigt det är att vara varsamma med denna värdefulla del av vårt arv. Naturen har alltid haft, och kommer alltid att spela en central roll i människans liv. Den måste få leva vidare till glädje och nytta för kommande generationer.

Jag hoppas att denna utställning av så många av Bruno Liljefors fantastiska verk kommer att locka många, många besökare. Alla behöver vi påminnas om naturens ständiga kretslopp.

Med dessa ord förklarar jag Liljeforsutställningen i Zornmuséet invigd.