Johan Boklund och Fredrik Scholander, som var initiativtagare till Konstnärsklubben, gläds säkert i sin himmel när de ser att vi samlas så många här ikväll för att fira 150-årsjubileet av deras skapelse. Här, i det vackra Konstnärshuset, som invigdes 1899 av min Farfars far, Prins Gustaf, för att bli en mötesplats för den tidens svenska konstnärer. Det tillkom genom kraftfullt engagemang och med hjälp av både insamlingar och lotterier. Huset är inte enbart ett arkitektoniskt smycke utan en varm och välkomnande samlingspunkt för konstnärer än idag.

Ikväll har Drottningen och jag, likt två katter bland hermelinerna, fått dela konstnärsgemenskapen med er. Vi har avnjutit en härlig middag och hört intressanta berättelser av väl utvalda delar av den svenska kultureliten, vi har underhållits av sång och spel på luta och stipendierna har regnat över välförtjänta mottagare. Gratulerar!

Med en lätt travesti på uttrycket "får en bofink se ut hur fan som helst": undrar jag får en konstnär se ut hur fan som helst idag? En sak är säker, han får fortfarande inte vara en hon, allt i enlighet med Konstnärsklubbens stadga. Men i övrigt ser ni inte så annorlunda ut från oss i de s.k. manschettyrkena. Vi, som ibland bär på ganska många fördomar om hur det är att vara konstnär, som ni märker.

Det var säkert annorlunda förr, när Klubben grundades. Då var Sverige ett land präglat av fattigdom och förändring. Emigrationen till Amerika hade börjat, men inte nått sin kulmen. De flesta invånarna var lantbrukare och bosatta utanför städerna. Industrierna var få. Vår första järnväg hade just tagits i bruk och telegrafen hade använts i tre år.

I den tidsandan och miljön bildades Konstnärsklubben. Den är idag en härlig livskraftig 150-åring. Klubbens förmåga att överleva tidens strömningar, att anpassa sig till dem, är ett gott tecken på att konsten inte är statisk utan alltid en spegel av sin egen tid. Också framtids-utsikterna ter sig ljusa och hoppfulla.

Vi känner tacksamhet över detta och över Klubbens förmåga att både ekonomiskt och socialt stötta konstnärer i en tillvaro som sällan är en dans på rosor. Konstnärsklubben har redan varit till nytta och glädje för många; därom har vi hört flera vittnesmål under kvällen. Nu hoppas jag att detta festliga firande blir en positiv plattform för fortsatt framgångsrik verksamhet.

Tack för en minnesvärd kväll. Låt oss nu alla hylla Konstnärsklubben genom att höja glasen tillsammans i en skål.

Skål och tack!