Idag sluts en cirkel. Krigsbarnsmonumentet här vid gränsen mellan Finland och Sverige, mellan Torneå och Haparanda skall alldeles strax avtäckas.

Minnesmärken finns redan på många platser i Finland, platser varifrån krigsbarnen bröt upp för resan in i en okänd framtid. Sedan några år finns det också en minnestavla vid Skeppsbron i Stockholm där många barn som kom till Sverige i samband med kriget steg i land.

Men det var här uppe vid denna gräns som tusentals krigsbarn lämnade sitt hemland. De var på väg till en tillfällig, men okänd fristad i svenska hem och familjer och detta skedde under brinnande krig.

Det mesta var nytt, inklusive språket, för de barn och syskongrupper, som anlände till Sverige. En del kom med bara en adresslapp om halsen. De allra flesta barn fick det tack och lov bra här, men separationen från den egna familjen och från hemlandet var naturligtvis svår för många och satte spår i själen för all framtid

Jag var själv inte ens född när allt detta skedde, men jag hörde senare i min barndom talas om de krigsbarn, som min Mor, Prinsessan Sibylla, hjälpte och stöttade på Bellevue-hemmet i Stockholm. Hon förstod och kände starkt för deras situation och ville att de på alla sätt skulle få det bra.

Därför känns det naturligt och angeläget att idag få avtäcka Krigsbarnsmonumentet här i Tullparken i Haparanda 60 år efter krigets slut.

Jag hoppas att det skall påminna oss och kommande generationer om de finländska krigsbarnens mycket speciella liv och vedermödor. Det skall också påminna oss om den särskilda närhet som alltid har funnits och fortfarande i högsta grad lever mellan Finland och Sverige.