Det känns särskilt bra att komma tillbaka till Jämtland en dag som denna. Nationaldagen är förknippad med det som står oss nära. Med Sverige, vår historia och kultur, våra traditioner och vår blågula flagga.

Varje år kan anses vara historiskt på något sätt. Och i år är anledningen den att vi svenskar hittat tillbaka till vår historia. Över hela landet ordnas utställningar, vi diskuterar och granskar vår historia ur alla tänkbara perspektiv.

Det är knappast en slump att vi åter intresserar oss för gångna tider. Det fanns en period, då detta inte var fallet, men nu har vi insett att det historielösa samhället inte heller erbjuder någon meningsfull framtid. Många har gått miste om viktiga kunskaper om sitt ursprung. Kopplingen bakåt i tiden har försvunnit och med den en naturlig del av den personliga identiteten.

Vi har också fått uppleva hur vår omvärld blivit alltmera otrygg. I vårt eget land brottas vi med stora ekonomiska problem. Arbetslöshetens dystra statistik blir en bister realitet för alltfler svenskar.

Utanför våra egna gränser har politiska system och nationer under senare år fallit i spillror.

Nya länder har fötts - många gånger under traumatiska omständigheter. På vår egen kontinent slits i denna stund medmänniskor sönder och samman på ett sätt som vi sällan har skådat. Uppgivet tvingas vi åse hur den internationella solidariteten står maktlös.

Då är det naturligt för oss att försäkra oss om vår egen trygghet. Ett sätt är att gå tillbaka till sina rötter, att se bakåt och försöka lära av historien. Det är inte bara nyttigt utan dessutom nödvändigt. För att stå rustade för framtiden måste vi veta vem vi är och varför. Vi har alla rätt till vår historia.

Detta gäller inte minst våra barn och ungdomar, som kommer att ta över en värld där inte bara nationsgränser utan även alla andra gränser alltmer suddas ut. Att söka en egen identitet och skapa ett starkt ego kommer att bli naturligt för framtidens världsmedborgare på ett helt annat sätt än för oss.

Som föräldrar har vi då skyldighet att försöka hjälpa våra barn i deras sökande efter kunskap och stödja dem så gott vi kan. Även skolan har ett stort ansvar, som inte får underskattas. Detta gäller inte minst undervisningen i historia.

Till min glädje har jag sett i programmet att vi om en stund skall få se ett historiskt spel, framfört av stadens skolklasser. Det tyder på att det åtminstone här i Östersund finns en medvetenhet om hur viktigt det är med kunskaper om det förgångna.

Efter vinter kommer alltid en vår. Ibland dröjer det länge, men under de senaste dagarna har det kommit försiktiga signaler som kan tyda på att de allra första vårblommorna så sakteliga har börjat spira i vår ekonomiska kyla. Kanske har därför den härliga försommarvärmen vi i år fått uppleva, åtminstone i de södra delarna av Sverige, känts särskilt inspirerande.

Det är min innerliga förhoppning, att det som vi samlas kring här idag, vårt Sverige och allt vad det står för, även i framtidens historieböcker skall framstå som något vi kan vara stolta över.

För vårt land och dess framtid föreslår jag ett fyrfaldigt leve. Leve Sverige, leve det!