Prinsessan Désirée Elisabeth Sibylla 1938–2026

Prinsessan Désirée föddes den 2 juni 1938 på Haga slott som tredje dotter till arvprins Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla.

Hon växte upp på Haga slott tillsammans med sina fyra syskon prinsessan Margaretha, prinsessan Birgitta, prinsessan Christina och kronprins Carl (XVI) Gustaf. Prinsessan Désirée fick sitt namn efter Karl XIV Johans gemål.

Désirée var en av de fyra ”sessorna på Haga”, som de kallades. Barndomen var en fin tid med mycket lek och närhet till natur och djur. Deras barnsköterska Ingrid ”Nenne” Björnberg kom att ha en stor betydelse för prinsbarnen, och hon var ett stort stöd för dem när fadern Gustaf Adolf tragiskt omkom i en flygolycka på Kastrup 1947.

Det var prinsessan Désirée som gav Ingrid Björnberg namnet Nenne, efter orden ”Nä, nä” som hon tyckte att barnsköterskan upprepade. Désirée kallade sig själv för ”Hé”, Margaretha blev ”Marga” och Birgitta ”Dittan”. Nenne beskrev Désirée ”som sagan själv, full av fantasier och funderingar, drömmande, humoristisk och lekfull.”

Prinsessan Désirées första skolundervisning gavs privat på Kungl. Slottet i en liten klass med jämnåriga flickor. När Haga slott skulle renoveras flyttade familjen tillfälligt in till Kungl. Slottet i Gamla stan men bestämde sig sedan för att bo kvar där.

Prinsessan Désirée gick balettskola och tog pianolektioner tillsammans med systern prinsessan Birgitta. 1950 började prinsessan Désirée i Franska skolan i Stockholm. Under två månader 1955 gick hon på en skola i Château d’Oeux i Schweiz. 1958 avslutade hon en kurs inom spädbarnsvård vid Sällskapet Barnavård. Hon examinerades 1960 från Socialpedagogiska seminariet som förskollärare, eller barnträdgårdslärarinna som titeln var då. Under studietiden på Socialpedagogiska seminariet gjorde hon praktik på Kungsklippans lekstuga och Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus. Rektorn konstaterade att prinsessan Désirée ägde förmågan att inspirera barnen i deras lekar, att hon var empatisk och mycket omtyckt. Efter utbildningen praktiserade hon på Tomteboda blindinstitut.

Prinsessan Désirée påbörjade 1962 en tvåårig textillinje på Konstfack där hon lärde sig sådant som mönsterskisser, fritt broderi och gobelängvävning. Hennes kreativitet utvecklades redan i grundskolan där hennes favoritämnen var teckning och handarbete.

Désirée ägnade sig gärna åt skidåkning och slalom, idrottsintressen som funnits med sedan barndomen då det var något som familjen gärna ägnade sig åt.

Den 19 december 1963 tillkännagavs förlovningen mellan prinsessan Desirée och friherre Niclas Silfverschiöld. I samband med förlovningen offentliggjordes också att prinsessan efter giftermålet skulle bära titeln ”Prinsessan Désirée, friherrinna Silfverschiöld”. Prinsessan Desirée och friherre Niclas Silfverschiöld vigdes i Storkyrkan i Stockholm den 5 juni 1964. Drygt fyra miljoner tv-tittare följde bröllopet. Prinsessan Desirée bar drottning Josefinas kamédiadem och en slöja i Brysselspets som tillhört drottning Sofia. Brudbuketten bestod av vita orkidéer och liljekonvaljer. Brudklänningen i benvit sidenduchesse var den som systern Birgitta bar vid sitt bröllop 1961, de båda systrarna hade kommit överens om att de skulle vigas i samma bröllopsklänning. Prinsessan Birgitta har berättat att hon och prinsessan Désirée stod varandra väldigt nära. När prinsessan Birgittas dotter föddes fick hon namnet Désirée.

Efter giftermålet flyttade paret Silfverschiöld in på släkten Silfverschiölds gods Koberg i Västergötland.

Paret Silfverschiöld delade flera stora intressen som ridning, skidåkning och lerduveskytte. De fick barnen Carl (1965), Christina (1966) och Hélène (1968).

Prinsessan Désirée ville ägna sin tid åt familjen som hon värdesatte högt, men deltog ibland i invigningar och prisutdelningar. Exempelvis delade hon, år 1985, ut Hasselbladspriset till fotografen Irving Penn.

2017 blev prinsessan Désirée änka och hon framlevde sina sista år på Koberg.

Prinsessan Désirée var en konstnärlig, omtyckt och barnkär person.

Som hon själv uttrycker det:

"Jag är lyckligt lottad. Att jag får vara frisk är jag verkligen tacksam för. Och så finns glädjen i barnen och barnbarnen. Jag älskar mina barnbarn och jag tror att de tycker om sin mormor eller farmor också."

Text: Bernadottebiblioteket