| Lyssna

Ordensväsendet

En orden är den ursprungliga beteckningen för en sammanslutning av personer, som för ett bestämt andligt eller världsligt ändamål underkastat sig vissa regler och förpliktelser.

Inom ordensväsendet skiljer man på två grupper, de religiösa eller andliga och de världsliga ordenssamfunden.

I början av 1700-talet hade de flesta europeiska stater redan infört ordnar.

Medeltiden


Religiösa ordnar, klosterordnar, bildades redan tidigt i kristen tid. Flera sådana ordnar kom till i Sverige under medeltiden. Ett exempel på detta är Fransiskanorden, som under senare hälften av 1200-talet upprättade kloster och kyrkor i bland annat Stockholm, Visby och Skara. I denna grupp av religiösa ordnar ingick även de andliga riddarordnarna.

Korstågens väckelse


Riddarordnarna hade tillkommit som en följd av korstågens religiösa väckelse vid början av 1100-talet. De överförde munkordnarnas och de andliga brödraskapens grundtankar på det andliga riddarväsendet och sedermera även på det världsliga ordensväsendet.

Med rötter i de andliga riddarordnarna började redan under medeltiden vissa ordenstecken att användas.

Furstarna fann det fördelaktigt att använda ordensdekorationer som belöning för olika tjänster. Detta bildar grunden till bruket av det som idag kallas stats- och förtjänstordnar.

Stats- och förtjänstordnar


I samband med centraliseringen av statsmakten uppstod en ämbetsmannakår, som lydde direkt under monarken. Då denna tjänstestat fort växte numerärt, blev behovet av utmärkelsetecken allt mera påträngande för denna kategori av medborgare.

Statussymbol


En klar markering av ordnarnas förmånlighet som belöning för staten blev uppenbart under 1700-talet. Ett emaljerat kors i band att bäras offentligt var en billigare lösning än jordegendomar och pensioner, och gav lika mycket status.

Traditionen med att överlämna ett ordenstecken till en avgående ambassadör hade vid denna tid blivit allt vanligare vid de flesta europeiska hov istället för olika former av hedersgåvor.

Det svenska ordensväsendet


Först år 1748 fick Sverige ett av kung Fredrik I instiftat officiellt ordensväsende avsett främst för svenska, men även för utländska medborgare. Då tillkom Serafimer-, Svärds- och Nordstjärneordnarna.

Initiativtagare var kanslipresident Carl Gustaf Tessin, som insåg betydelsen av ordensförläningar. Kung Gustav III instiftade Vasaorden år 1772. I dag utdelas Serafimerorden och Nordstjärneorden. De övriga två är vilande.

Konungen är "De svenska ordnarnas herre och mästare" eller som det numera heter "Stormästare". Ordnar till utlänningar utdelas av Konungen på förord av regeringen.

Fem grader


Inom det svenska ordensväsendet förekommer (med undantag för Serafimerorden som endast har en grad) fem grader: kommendör med stora korset, kommendör av första klassen, kommendör, riddare av första klassen samt riddare. Kvinnor och präster benämns inte riddare utan ledamot av respektive orden.

Ytterligare ordnar


Kung Karl XIII instiftade Carl XIII:s orden år 1811. Denna orden utdelas av Konungen till svenska och utländska frimurare.

Vid sidan om det statliga officiella ordensväsendet finns i Sverige, liksom i de flesta andra länder, några ordenssamfund av halvofficiell karaktär. Bland dessa märks Johanniterorden i Sverige, vilken sedan år 1920 är självständig.
  
Fler ordenssällskap arbetar för olika vittra, ideella och humanitära syften bland annat Svenska Frimurarorden, Timmermansorden, Innocenceorden, Godtemplarorden, Odd Fellows med flera.

Ordnarna idag


Enligt ett riksdagsbeslut 1974 kan svenska ordnar endast tilldelas utländska medborgare eller statslösa, som gjort personliga insatser för Sverige eller för svenska intressen. Enda undantaget är att Kungen sedan år 1995 kan tilldela Serafimerorden och Nordstjärneorden till medlemmar av det svenska Kungahuset.