Historik, Orangerimuseet

Ulriksdals Orangeri, målning av David von Cöln 1739. Foto: Nationalmuseum.

Ulriksdals Orangeri, målning av David von Cöln 1739. Foto: Nationalmuseum.

Under stormaktstiden var sydfrukter en av exklusiviteterna som förhöjde hovets och adelsmännens festmåltider.

Pomeranser, citroner och apelsiner odlades i orangerier eller pomeranshus som de då kallades. Orangeriet var ofta en påkostad byggnad, uppförd i trädgårdens centrala delar.
 

Orangeriets äldsta historia


Det första orangeriet på Ulriksdal uppfördes efter Jean de la Vallées ritningar 1661-64 när rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie ägde slottet, som då hette Jakobsdal.
 
Sedan slottet övergått i kunglig ägo genom riksänkedrottning Hedvig Eleonoras köp 1669, ombyggdes orangeriet kring år 1700 under ledning av arkitekten Nicodemus Tessin den yngre.

1800- och 1900-talet 


En omfattande renovering på 1860-talet under Karl XV:s tid på Ulriksdal innebar bland annat att en nybyggd rumsfil på baksidan tillkom som  bostäder för trädgårdsarbetarna.

I det dåvarande kronprinsparet Gustaf Adolf och Louise fick Ulriksdal på 1920-talet ett herrskap med stort intresse för växter, en period som varade i 50 år.

Skulpturmuseum med sydländska växter


Orangerier har historiskt tjänat som vinterförvaringsplats för de sydländska växter och fruktträd, myrten, lager, citron- och apelsinträd med mera som sommartid smyckade slotts- och palatsträdgårdarna.

Samma rara arter som tidigare härbärgerats här har nu fått en permanent hemvist tillsammans med ett representativt urval av Nationalmusei samlingar av svensk bildhuggarkonst från tiden 1700-1900-talet.

Detta blev möjligt tack vare H.M. Konungens beslut 1988 att upplåta orangeriet som skulpturmuseum.