Huvud

Historik, Gustav III:s antikmuseum

Det mindre stengalleriet. Målning av Pehr Hilleström. Foto: Nationalmuseum.

Det mindre stengalleriet. Målning av Pehr Hilleström. Foto: Nationalmuseum.

Vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. begravdes flera städer och byar kring vulkanens fot av lava och aska.

Den största av städerna var Pompeji; som "återupptäcktes" på 1740–talet. När man 1748 startade utgrävningar på platsen gjordes fynd som i ett slag väsentligt ökade kunskaperna  om antiken.

Från denna tidpunkt växte oppositionen mot den då dominerande rokokostilen. Detta gällde inte bara rokokons sirliga formspråk, inspirerad av snäck- och musselformer, utan också dess ytlighet och lättsinne.

Den antika konsten i nytt ljus


Mot detta ställdes nu den antika konsten, som beskrevs i termer av ädel resning, upphöjd och harmonisk skönhet.

Antikens byggnadskonst blev på nytt ett föredöme och denna nyklassicism kom att hålla sig närmare förebilderna av renässans– och barockarkitekturen.

Mer än tidigare blev den grekiska konsten och arkitekturen vägledande. Den stil som framför allt beundrades och efterbildades var den doriska.

Skattjakt


Det uppblossande intresset för antiken ledde till utgrävningar också i och omkring Rom, vilket ibland urartade till ren skattjakt.

Man sökte främst efter skulpturer och olika arkitekturfragment, som var eftersökta objekt i konsthandeln.

Marknaden dominerades av påvestaten och köpstarka kunder utanför Italien, främst ur furstehus och adel. Inköpen gjordes ofta i samband med den då nästan obligatoriska bildningsresan, "le grand tour".

Gustav III:s "grand tour"


Också den svenske kungen Gustav III gjorde en sådan resa söderut med sikte inställt på Italien och Rom. Den företogs ganska sent i hans liv och varade från september 1783 till augusti 1784.

Även om han reste inkognito som Greven av Haga var det redan i förväg känt att den svenske kungen var spekulant på antika marmorskulpturer och konstföremål.

På nyårsdagen 1784 visades Gustav III och hans följe den nyligen arrangerade samlingen av antika skulpturer i Vatikanen, Museo Pio Clementino. Guiden var ingen mindre än påven själv, Pius VI.

Besök i Rom


Besöket i det påvliga "musernas galleri" blev vägledande för Gustav III:s inköp av antika statyer och deras senare uppställning i Antikmuseum.

Mötet med påven avbildades på kungens uppdrag av den franske konstnären Bénigne Gagneraux.

Eftersom de som grävde fram och restaurerade de antika statyerna kände till att Gustav III önskade förvärva en apollostaty och de nio muserna såg man också till att förse honom med vad han önskade.

Samlingen införskaffas


Inte alla muserna hade ursprungligen föreställt muser men kompletterades och försågs med lämpliga attribut av konsthandlarna och deras restauratörer, som också skickligt förmådde dölja brottytor och skarvar.

För upplevelsen av Gustav III:s Antikmuseum som ett autentiskt museum från 1790–talet är det viktigt att veta att skulpturerna här inte rensats från sina 1700–talstillägg, något som skett med liknande skulpturer i samlingar på andra håll.

Det är också viktigt att komma ihåg att alla föremål, bortsett från kompletteringarna, har antikt ursprung och att de flesta av de stora statyerna är mer eller mindre fria romerska tolkningar av grekiska motiv.

Samlingen var först menad att utsmycka kungens tänkta slott på Haga.

Till Sverige från Italien


Men sedan förvärven skeppats till Stockholm – det rörde sig om ett par hundra föremål, förutom skulpturerna också en mängd vaser – fick de första sin plats i de kungliga våningarna på Stockholms slott.

Det på antik skulptur tidigare så fattiga Sverige hade nu med ens berikats.

För att samlingen i studiesyfte skulle komma till nytta var den också i viss utsträckning tillgänglig för konstnärer och intresserade amatörer ur de högre samhällsskikten.

Mordet på Gustav III och följderna för samlingen


Sedan Gustav III den 29 mars 1792 avlidit i sviterna efter attentatet på maskeradbalen två veckor tidigare, dröjde det bara tre månader innan regeringen beslöt att inrätta ett särskilt museum för antiker.

Det skedde enligt stiftelseurkunden för att skapa ett äreminne över den döde kungen "för det skydd han i livstiden ägnat konsterna".

Dess förste intendent blev Carl Fredrik Fredenheim, som vid tidpunkten ifråga var den i landet mest kvalificerade för uppgiften.

Ett nytt museum skapas


Fredenheim hade redan tidigare varit Gustav III behjälplig vid ordnandet av samlingarna och var en av de första som hade gjort systematiska utgrävningar på Forum Romanum i Rom.

Platsen för det nya museet blev den nordöstra slottsflygeln, det vill säga just de lokaler där samlingarna idag är uppställda.

Nicodemus Tessin d.y. hade  tänkt sig ett orangeri här, men det har aldrig fungerat som sådant och arkitekten Carl Fredrik Sundvall behövde inte göra några stora ingrepp för att anpassa rummen till museigallerier.

Kongl. Museum öppnas


I oktober 1794 var museet klart att öppnas. Det var ett av norra Europas första konstmuseer, märkvärdigt också därför att det, trots namnet Kongl. Museum, var allmän egendom, det vill säga tillhörde svenska staten.

En bit in på 1800–talet ändrades museet karaktär i och med att man här beredde plats för samtida skulpturer; Johan Tobias Sergel, Niclas Byström och Erland Fogelberg hörde till dem som fick sina verk utställda här.

Förändringarnas tid


Men den stora förändringen kom kring 1840, då man började utnyttja det inre, mindre galleriets väggar för hängning av oljemålningar.

I samband med detta gjordes inredningen om, skåp och hyllor försvann och rummet fick ny färgsättning och den lösa 1700–talskoloriten byttes ut.

Nationalmuseum tar över


Efter hand som konstsamlingen växte blev det alltmer uppenbart att utrymmena i slottet inte räckte till och efter långdragna debatter anslog riksdagen 1850 slutligen pengar till en ny museibyggnad.

Den kunde invigas 1866 och i och med att samlingarna i Kongl. Museum fördes över dit fick den nya byggnaden sitt namn: Nationalmuseum.

Det var ett passande namn med hänsyn till att museet förutom konstsamlingarna också skulle inrymma Statens Historiska Museum, Myntkabinettet och Livrustkammaren.

Nya uppgifter


Kongl. Museums gamla lokaler övertogs av Kungl. Biblioteket, som redan disponerade hela våningsplanet ovanför museet.

När biblioteket fick sin egen byggnad i Humlegården 1877 byggdes museet om för att ta emot Livrustkammarens samlingar, som mellan 1884 och 1906 var uppställda här.

Efter 1906 användes museet till förråd för diverse olika ändamål, men på 1950–talet började man inse att man måste ta ansvar för det före detta museet, att det var oförsvarligt att låta ett arkitektoniskt högklassigt rum vara stängt för allmänheten.

Återupprättelse


Initiativet till att återge Gustav III:s antika samlingar deras plats togs dels av Nationalmuseum, som är ansvarigt för föremålen, dels Ståthållarämbetet, som är ansvarigt för lokalerna inom Slottet.

Dåvarande kungen, Gustaf VI Adolf, blev entusiastisk över idén och slottsarkitekten professor Ivar Tengbom svarade för restaureringen.

År 1958 kunde museet öppnas på nytt för allmänheten, nu under namnet Gustav III:s antikmuseum, eller kort och gott Antikmuseet.

1950-talets restaurering var dock inte fullständig och omfattade huvudsakligen det stora galleriet, medan det mindre mot norr förblev orört.

Återställande


Därför var det naturligt att man 1992, till firandet av 200–årsminnet av museets instiftande, önskade genomföra ett fullkomligt återställande av Kongl. Museum.

Restaureringen var möjlig att genomföra med hjälp av ett välbevarat bild-, ritnings- och arkivmaterial som kunde säkerställa den ursprungliga uppställningen av föremål, arkitekturens utformning, färger och dekorativa detaljer.