2005-09-01

H.M. Konungens tal vid galamiddag för det norska Kungaparet på Kungliga slottet

Eders Majestäter, Eders Kungliga Höghet, kära norska och svenska vänner,  Det är med stor glädje vi hälsar Kung Harald, Drottning Sonja och min gudson Kronprins Haakon välkomna till Stockholm Slott.

Vi har sett fram emot att få se Er här och att få möjlighet att återgälda den gästfrihet som Drottningen, Kronprinsessan och jag fick del av under vårt besök i Oslo i juni. Samtidigt beklagar vi att Kronprinsessan Mette Marit inte hade möjlighet att följa med.  

Det officiella besök i Sverige som Ni inleder idag är en av höjdpunkterna under jubileumsåret 2005. Det markerar tydligt hur viktiga vi är för varandra. Vi gläder oss åt detta och åt den mångfald av norsk-svenska projekt och evenemang som äger rum under jubileumsåret och som tydliggör den unika närheten mellan norrmän och svenskar.  

Jag noterar särskilt att Kung Harald denna gång valt att anlöpa Stockholm på det rätta sättet, nämligen sjövägen. Kung Harald är väl bekant med svenska farvatten, något som framgått många gånger tidigare.

Senast nu i sommar seglade Kungen med framgång Gotland Runt med god placering och säkrade därmed EM-titeln i havskappsegling.

Det gläder mig att Kungens hälsa åter tillåter sådana strapatser och att det ståtliga Kungaskeppet "Norge" nu under dessa dagar dessutom pryder Stockholms vatten här nere vid Skeppsbron. För knappt två veckor sedan låg ett annat ståtligt fartyg på samma plats. Det var Ostindiefararen Göteborgh som angjorde huvudstaden på sin andra jungfrufärd - om man får säga så.

Den första gick till Oslo, där vi, i samband med besöket i juni, kunde gå ombord och besiktiga henne.  Norge och Sverige har alltid varit framstående sjöfartsnationer, såväl i egna farvatten som i andra. Detta beror naturligtvis till stor del på vårt geografiska läge och har präglat vårt sätt att se på omvärlden och på naturen.

Man kan ibland ställa sig frågan om vi svenskar ser på Norge som utlandet och på norrmän som utlänningar. Det är nog ingen som upplever norska grannar, vänner och släktingar som utlänningar.  Inte ser vi heller på norrmän, som bor och arbetar i Sverige som invandrare. Detta säger jag enbart för att illustrera att jag tror att svenskar och norrmän har mycket goda och djupa relationer och ett särskilt förhållningssätt till varandra.  

Det handlar om den långa gränsen, språkförståelsen, omfattningen av ekonomiska och kulturella kontakter, vänskapen och våra samhällens parallella utveckling, i synnerhet under 1900-talet. Grunden hittar vi också i styrkan i det praktiska jordnära samarbetet, trots olika vägval i säkerhetspolitik och Europapolitik och trots vissa motgångar när det gäller mer storslagna samarbetsinitiativ.  

Jubileumsåret är långtifrån slut. Men redan nu är jag beredd att påstå att alla de gemensamma norsk-svenska aktiviteter och evenemang som äger rum under 2005 kommer att få långsiktiga effekter.

Jag tycker personligen att en av de viktigaste händelserna har varit invigningen av den nya Svinesundsbron, som Kung Harald och jag hade äran att genomföra den 10 juni, i närvaro av våra familjer och många representanter för de norska och svenska folken. Denna nya, vackra bro kommer att binda oss starkare samman, såväl rent praktiskt som symboliskt under många år framåt i tiden.

Min anfader Kung Karl XIV Johan, hade föreställningen om den skandinaviska halvön som en strategisk enhet. Man kan tycka att det också idag ligger mycket i ett sådant synsätt, både ekonomiskt och politiskt. Jag återkommer till närheten, gemenskapskänslan, de ömsesidiga intressena, möjligheterna till utbyte och samarbete som så tydligt står i fokus under jubileumsåret 2005.

Kanske kan detta år så frön till en ny positiv skandinavism, med utgångspunkt i samhörigheten just på den skandinaviska halvön.  Intresset för att vidareutveckla en skandinavisk gemenskap i en alltmer globaliserad värld, där vår kulturella identitet och de värden som det skandinaviska samhället representerar, framstår som allt mera relevant och lockande.

I det perspektivet står Norge och Sverige varandra särskilt nära. Vi har ett gemensamt fotfäste på den skandinaviska halvön som inte bara är geografiskt utan också politiskt, ekonomiskt och kulturellt.  Jag vill i detta sammanhang gärna citera min farfars far Gustaf V, som i egenskap av Kronprins spelade en viktig roll för utvecklingen år 1905. Som Kung besökte Han Norge för första gången i november 1917, i samband med ett nordiskt tre-kungamöte i Kristiania.  I sitt officiella tal beklagade Han Unionens upplösning men fortsatte:

"Låtom oss skapa en ny förening, icke av det gamla slaget, men en förståelsens och hjärtats förening, vars livskraft jag hoppas skall vara av mer bestående natur än den forna".  Citatet står att läsa i Francis Sejersteds del av det jubileumsverk som presenterades i juni och som Kung Harald och jag hade glädjen att mottaga de första exemplaren av på Voksenåsen.

Detta verk, till vilket Bo Stråth på ett förtjänstfullt sätt bidragit med den andra delen, leder till fördjupade insikter om våra samhällen. Det gör också mycket annat som publicerats under jubileumsåret. Det är således många som arbetat för den "hjärtats förening" som min farfars far talade om redan år 1917. Jag är glad och imponerad över engagemanget på alla nivåer, nationellt och individuellt, i både Norge och Sverige.

Återigen vill jag å mina egna och min familjs samt hela svenska folkets vägnar hälsa Kung Harald, Drottning Sonja och Kronprins Haakon varmt välkomna till Stockholm. För vänskapen mellan Norge och Sverige vill jag att vi alla nu tillsammans höjer en skål!