Huvud
2008-08-29

H.M. Drottningens tal vid Klockargårdskonferensen, Öland


den 29 augusti 2008

Mina damer och herrar,
 
Öland är för mig något alldeles speciellt. Demens är också något speciellt för mig, men på ett helt annat sätt, då jag under flera år upplevde hur det är att vara anhörig - när min mor utvecklade demens.
 
Denna Klockargårdskonferens som anordnas för 20:e gången är ett mycket fint initiativ av Stina Clara Hjulström och Klockargårdsfonden.
 
Tyvärr ökar antalet personer som drabbas av demenssjukdomar och eftersom det ännu inte finns något botemedel, berörs allt fler av dessa sjukdomar.
 
Det pågår en utveckling i vården och fler initiativ på nationell nivå har tagits de senaste åren. Nationella riktlinjer håller på att utarbetas av Socialstyrelsen och via regeringens initiativ fick Silviahemmet uppdraget att tillsammans med äldrecentrum starta ett nationellt kompetenscentrum inom demensområdet — som nu håller på att byggas upp.
 
Det gläder mig mycket eftersom jag startade Silviahemmet för att möjliggöra  specialistutbildning  för de allra mest vårdnära och för att belysa vikten av kunskap om bemötande och anhörigstöd inom detta svåra område.
 
Silviasysterutbildningen för undersköterskor startades och leddes av professorBarbro Beck-Friis   och sedan några år samarbetar vi med Sophiahemmet Högskola vilket innebär att utbildningen nu även ger 60 högskolepoäng.
 
På Silviahemmet hälsade jag i tisdags på 55 undersköterskor från hela landet, som startar sin utbildning till Silviasystrar denna höst och om två veckor kommer jag även att hälsa på de sjuksköterskor som valt att börja en 1-årig utbildning till Silviasjuksköterska, som ger 30 poäng och även den i samverkan med Sophiahemmet. Det är redan 46 sjuksköterskor som går den utbildning som startade i januari.
 
Över hela landet pågår nu genom statliga stimulansmedel många olika projekt inom demensområdet, vilket också är glädjande och min förhoppning är att dessa projekt ger möjlighet till en fortsatt god utveckling.
 
Men det viktigaste av allt för de demenssjuka och deras anhöriga är det arbete som ni som undersköterskor, vårdbiträden eller sjuksköterskor utför varje dag.
Det är ert bemötande, er vård och omsorg som är det allra mest betydelsefulla.
 
Min förhoppning är att den goda utvecklingen fortsätter och att ni alla känner er lika delaktiga i den nationella utvecklingen av den bästa vården och omsorgen om personer med demens och deras anhöriga.
 
I dag kommer sex av er att erhålla pris för ert fina arbete, vilket jag gratulerar till .
 
Men jag vill också gratulera er alla här till valet av ett av de viktigaste yrken som finns. Och att ni alla känner att det är ni  -  var och en av er -  som i varje möte med demenssjuka och deras anhöriga,  ger dem förutsättningar för en god dag med högsta möjliga livskvalitet.