2010-01-20

H.M. Drottningens tal om barnsexhandel i Östersund, 20 januari 2010

(Det talade ordet gäller)

Flickan var 17 år när hon i april 2009 fördes till en villa i Staffanstorp utanför Malmö. Där såldes hon, ibland upp till sex gånger om dagen till okända män. En del slog henne, andra förnedrade henne. Hon talade inte svenska och kunde inte göra sig förstådd. Därför vågade hon inte lämna huset. Flickan kom från fattiga förhållanden i Slovakien och hade utnyttjats i sexhandel i Tyskland och Danmark innan hon togs till Sverige. Fallet uppdagades och i förra veckan, den 14 januari, dömdes flera personer av Malmö Tingsrätt.

Varje år blir ett stort antal personer offer för samma öde. Många är barn och ungdomar under 18 år. Människohandel i sexuella syften, även kallat trafficking, är en vinstgivande bransch som ger stora summor pengar åt hallickar och människosmugglare. Ofta förklaras människohandel bara med fattigdom och att offren befinner sig i en socialt utsatt situation. Men det huvudsakliga problemet är köparna som betalar för sexuella tjänster av barn och ungdomar. Utan deras pengar skulle handeln inte existera. För att maximera vinsten för människohandlarna tvingas en del offer också transportera narkotika på vägen till Sverige. Ibland görs offer narkotikaberoende för att lättare kunna hanteras av hallickar och sexköpare. Förtjänsterna kan också maximeras genom att utnyttja minderåriga människohandelsoffer i produktion av barnpornografi och/eller för att stå till tjänst för tillresande i s k barnsexturism.

Under de senaste 10-15 åren har brottsligheten fått helt nya dimensioner, omfattning och drivkrafter. En kommersiell handel med minderårigas kroppar har vuxit fram över nationsgränser och med stora vinstintressen, en handel som drivs utifrån en marknad med efterfrågan och utbud, en handel med miljoner minderåriga offer där ofta organiserade kriminella grupper, liksom ljusskygga konsumenter, är aktörer.

Den första Världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, invigdes 1996. Kongressen ägde rum i Stockholm och samlade representanter för 122 regeringar. I och med detta internationella evenemang, som ECPAT tog initiativet till och som jag var Beskyddare för, kom frågorna om barnpornografi, barnsexturism och trafficking av barn för sexuella syften att för första gången sättas på världens politiska dagordning. De 122 deltagande regeringarna antog också en gemensam handlingsplan.

I min egenskap av Beskyddare för den första Världskongressen i Stockholm, som talare och deltagare i många andra evenemang kring detta tema inklusive den andra och tredje Världskongressen, som hölls i Yokohama 2001 respektive i Rio de Janeiro 2008, men även som beskyddare för ECPAT Sverige, samt inte minst som medmänniska och mor, har jag haft många skäl att sätta mig in väl i denna fråga.

Under de snart 14 år som gått har jag nära följt utvecklingen. Jag kan med sorg konstatera att sexhandeln med barn fortsatt är ett stort globalt problem där miljontals barn varje år faller offer för grova övergrepp och där efterfrågan till mycket stor del kommer från världens rika länder. Jag kan samtidigt med glädje konstatera många kreativa landvinningar och även att allt fler individer och yrkesgrupper engagerar sig i arbetet. Resebranschen och Internetleverantörerna är två sådana enormt viktiga aktörer i kampen mot barnsexturism respektive barnpornografi. ECPAT har varit banbrytande som sökt detta samarbete. En annan — kanske lite oväntad — bransch inom näringslivet som ECPAT sökt och fått samarbete med, är bank- och finanssektorn. Här handlar det om att stoppa och försvåra betalningar för övergreppsmaterial på barn. Motsvarande finanskoalitioner mot barnpornografi övervägs nu även i andra europeiska länder.

Under de år som arbetet med att bekämpa barnsexhandel har bedrivits, har lagar skärpts i många länder, polis har utbildats och trappat upp bekämpningen. Allmänheten medvetande görs alltmer och sändarländerna tar i ökande grad ansvar för sina medborgares agerande, bland annat genom tillämpning av extraterritoriell lagstiftning. Men i takt med dessa landvinningar breder problemet ut sig alltmer:

Nya destinationer blir ständigt föremål för barnsexturism. Anonymitet, tillgång på barn och upplevelsen av att vara fri från de sociala restriktioner som normalt styr människors beteenden, kan få en person att göra sig skyldig till övergrepp i ett annat land. Rädsla för HIV/Aids-smitta är cyniskt nog också en stark drivkraft för många att söka unga sexualpartners. Ofta försvarar förövarna sitt beteende med att hävda att det är kulturellt accepterat, eller att de hjälper barnen genom att ge dem pengar eller mat. Därtill kommer att risken inte är stor att familj och arbetskamrater därhemma får veta. Såsom offentliggjorts genom media har denna typ av sexuellt utnyttjande även förekommit i samband med tjänsteresor och utlandsstationeringar och involverat svenska medborgare.

Sedan Världskongressen i Stockholm har världen upplevt en enorm teknisk utveckling, inte minst vad gäller Internet. Missbruket av sådan teknik har i ökande grad blivit en fruktad fiende i kampen mot kommersiell sexuell exploatering av barn. Där barnpornografiskt material, dvs dokumentationer av övergrepp på barn, tidigare sändes med postpaket, kan det nu distribueras till tusentals mottagare över hela jorden på några få sekunder. Varje bild representerar en grov kränkning och förnedring av ett oskyldigt barn. Websidor med övergreppsbilder florerar idag på Internet. I ett svenskt fall återfanns inte mindre än 77 000 barnpornografiska bilder i en persons dator. Flertalet av dessa dokumenterade mannens egna övergrepp. Idag kan ett och samma tillslag omfatta miljoner övergreppsbilder.

Den pågående ekonomiska krisen har medfört att sexhandeln med barn och ungdomar har tenderat att öka. De senaste årens nedgång i ekonomin har gjort barn i riskzonen än mer utsatta. Till exempel ökar trycket att bidra till familjens försörjning. Erbjudanden från sexköpare, hallickar eller människohandlare kan då verka lukrativa.

Oavsett vilken form av kommersiell sexuell exploatering barnet utsätts för, reduceras det till ett objekt och en handelsvara för den vuxnes nöjes skull eller ekonomiska girighet. Barnet blir offer för en djup kränkning med allvarliga skador som följd. Ibland - som i Rosarios fall - med livet som insats.

Det är min förhoppning att dagens konferens ska förmedla ökad kunskap till oss alla, kunskap som ska mana oss till ökade insatser mot barnsexturism, barnpornografi och trafficking.

Sexhandel med minderåriga strider i alla avseenden mot ett flertal artiklar i FN:s Barnkonvention och har definierats av en FN-rapportör som ett nutida slaveri.

FN-uppgifter talar om en miljon minderåriga offer varje år. Det betyder 3.000 barn varje dag, eller 125 varje timme. Dessa skrämmande siffror utgör del av min övertygelse att barnsexhandel är:

Ett brott mot mänskligheten, ett brott som kan förebyggas och ett slaveri som måste stoppas!