2016-05-19

H.K.H. Prins Daniels tal vid Lärarnas Riksförbunds kongress, torsdagen den 19 maj 2016

(Det talade ordet gäller)

"Hela timmen spinner hans själ och han hanterar rättskrivningspennan som en liten spira. Han är konung över tje-ljudet och prins av äng-ljudet.”

Nej, jag talar inte om mig själv nu. Utan om en liten pojke som heter Martin. Som jag tror att många av er känner till.

I boken "Nässlorna blomma" berättar Harry Martinson om sin uppväxt som fattigt sockenbarn i olika fosterhem. I boken får pojken heta Martin.

Det är en mörk berättelse. Men det finns en bra sak i den här pojkens liv: Han får gå i skolan. Och där, i skolan, finns folkskolläraren Stav. Han inspirerar Martin och får honom att tro på sin egen förmåga.

1974 blir Harry Martinson Nobelpristagare i litteratur.

Jag tror, att det sitter många som folkskolläraren Stav härinne.

Och jag tror, att ni har många barn som Martin bland era elever.
Och jag tror mig veta, vad ni betyder för dem.

Ni är viktiga för era elever – för att de är viktiga för er.

Vårt land står inför stora utmaningar och vill man förenkla det hela kan man säga att allt hänger ihop med skolan. Och då tänker jag inte bara på hur vi ska klara av framtidens kompetensförsörjning, utan också på det faktum att en välutbildad person har så mycket större möjligheter i livet, att få ett arbete att trivs med, att leva längre och friskare och möjlighet att ge sina egna barn en bra start. Och grunden till allt detta läggs i klassrummen. 

Så det är helt sant, det som är temat för de här dagarna: Ni leder Sveriges framtid. En lektion i taget. 

Jag hoppas att den här kongressen ska ge er inspiration, nya idéer och ny kraft att fortsätta ert viktiga arbete.

Vi har inte har några sockenbarn i Sverige längre.

Men det finns väldigt många barn och unga som har det svårt och som är helt beroende av er – för att våga tro på sin förmåga och att de har en plats i världen där utanför.  

”Här är kallt barn, ta och öppna fönstret mot Stilla havet!”

Så har Harry Martinson berättat att hans lärare kunde ropa till sina elever.

Kära lärare.
Jag har sagt det förut och kommer säga det igen; det land som inte är vän med sina lärare kommer aldrig att lyckas.

Tack för att ni öppnar fönster för våra barn.
Mot världen, och mot framtiden.