2015-03-09

H.K.H. Prins Carl Philips tal vid öppningen av En hearing om dyslexi, Stockholm, måndagen den 9 mars 2015

(Det talade ordet gäller)

Mina damer och herrar,

Det är roligt att så många har samlats här idag.

Vi kommer från olika delar av Sverige och har med oss olika kunskaper och erfarenheter om dyslexi. Jag kommer inte tala så mycket om mina egna erfarenheter idag, utan jag vill belysa de här frågorna på en högre nivå.

Det tog många år för mig att komma hit. Men jag är glad att jag tog modet till mig att prata öppet om min dyslexi.

Jag har också bestämt mig för att använda min roll för att fördjupa kunskapen om och sätta samtal om dyslexi på agendan. Därför är jag en av dem som tog initiativet till denna hearing.

De här frågorna är inte enbart viktiga för mig utan för alla hundratusentals som har dyslexi i Sverige.

Det handlar om alla de elever som varje dag kämpar med bokstäver och siffror som "hoppar runt" i skolböckerna. Om alla som blir utskrattade när det blir fel. Och om alla de som måste kämpa hårdare än sina kamrater för att nå samma skolresultat. Jag vet precis hur det är. Jag var en av dem.

Jag hoppas därför att vi kommer ses fler gånger. Detta är ett första steg där mycket handlar om att våga. Att våga prata om dyslexi, men också att hitta nya vägar för att hjälpa elever med dyslexi i skolan.Här måste alla ta sitt ansvar. Skolan, politiker, myndigheter, experter, föräldrar och kompisar.

Vi ska ha nolltolerans för mobbing och nolltolerans för att elever med dyslexi ska känna sig utanför. För tyvärr är dyslexi idag en av orsakerna till mobbing och utanförskap. Inget gör mig mer sorgsen än när någon pekas ut som korkad på grund av sin dyslexi.

Jag vet själv hur kränkande det är. Kränkningarna gör dessutom att man blir ännu mer osäker. Det förvärrar dyslexin och blir en negativ spiral.

Det var därför jag ville sätta ner foten offentligt.  Jag gör det för egen del, men främst för alla hundratusentals andra som har dyslexi och som ofta saknar en stark röst.

Tillsammans kan vi bryta den negativa spiralen.

Jag vill att vi idag tänker på de ungar killar och tjejer som varje dag kämpar med dyslexi i skolan. Det är deras vardag vi ska förbättra. Det gör vi genom att söka lösningar och inte fastna i problem.

Förra våren träffade jag både Dyslexiförbundet FMLS och Svenska Dyslexiföreningen. Ni gör båda ett fantastiskt jobb.

När jag har träffat er har det blivit tydligt att utmaningarna med dyslexi inte främst handlar om kunskap eller resurser. Det handlar om kommunikation mellan skola, myndigheter, experter och handläggare. Nu har vi ett tillfälle att tänka stort och fritt.  Att lyssna och lära av varandra.

Vi ska bli bättre på att tidigt identifiera elever med dyslexi och ge dem rätt stöd. Nu gör vi skillnad. Vi gör det för alla elever. Men också för deras föräldrar, pedagoger och skolledare.

Det blir en stor vinst för den enskilde, men en ännu större vinst för samhället.

Välkomna!