Huvud

Kungen delade ut Prins Eugen-medaljen

Kungen i samtal med guldsmeden Helena Edman. Foto. Henrik Garlöv/Kungahuset.se

Tisdagen den 6 december delade Kungen ut Prins Eugen-medaljen vid en ceremoni på Kungliga slottet i Stockholm.
Prins Eugen-medaljen delas ut för framstående konstnärlig gärning.

Årets medaljörer är:

  • Guldsmed Helena Edman
  • Skulptör Rune Rydelius
  • Fotograf Gunnar Smoliansky
  • Textilkonstnär Hrafnhildur Arnardóttir (Island)
  • Arkitekt Jan Gehl (Danmark)

Prins Eugen-medaljen instiftades av Gustav V i samband med Prins Eugenslänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster 80-årsdag år 1945.

Motiveringar Prins Eugen Medaljen 2011

Helena Edman (f. 1952)
Helena Edman är en av Sveriges främsta guldsmeder. Sedan 1980-talets mitt har hon med stor integritet och gediget hantverkskunnande förvaltat och förnyat svensk smycketradition. Hennes främsta material är det röda guldet och hon arbetar helst med 24K guld i mycket tunna skikt, vilket ger ädelmetallen en nästan genomskinlig karaktär. Hennes utgångspunkt är materialet — metallen, pärlan, stenen — och utifrån dess kvalitet skapar hon smycken med en individuell formkänsla. Cirkeln är en central inspirationskälla, en form som har fascinerat människor genom århundradena. Edman har även sökt inspiration i forntida egyptiska smycken som hon gett ett nutida uttryck i såväl form och komposition som materialval.

Rune Rydelius (f. 1946)
I Rune Rydelius skulpturbyggen är konstruktionen många gånger en viktig visuell del. Material som järntråd, papper och lera som fått torka blir till omedelbart uttryck. Ofta samarbetar form och måleri i skulpturerna på ett sätt som vittnar om absolut gehör. Allt detta ger samma verkan av här och nu som annars bara bruka gå att hitta i blyertsanteckningarnas egenskap av naken närvaro.
Skulpturerna uttrycker, med de enklaste medel, en rörelse eller en gest. Ibland är de karakteristiska porträtt eller det kan vara grupper av gestalter som tar rum och mellanrum i besittning. Alltid medryckande musikaliskt.
En järntråd i rummet begränsar en grupp skulpturer såsom ett pappersark begränsar teckningen.
Även när de små omedelbara skulpturerna förstoras behåller de sin mycket speciella karaktär.
Det till synes sköra tycks vara det mycket hållbara.

Gunnar Smoliansky (f. 1933)
Gunar Smoliansky får Prins Eugens medalj för ett konsekvent och lågmält konstnärskap som verkar över tid, från 1950-talets början till idag. Ingen har som han skildrat det obemärkta och med kamerans hjälp lyft det förbisedda bortom ögonblicket, in i tidlösheten.
Gunnar Smoliansky inledde sin fotografiska bana med bilder tagna på väg till och från arbetet som tulltjänsteman i Stadsgården. Så har han fortsatt, att porträttera sin nära omgivning, människor på gatan och de spår de lämnar efter sig. Vardagligt och anspråkslöst, samtidigt lika poetiskt pregnant som en haiku-dikt.
De svartvita fotografierna är små till formatet och uppvisar en total tonsäkerhet i gråskalans alla valörer. Formatet är ofta kvadratiskt, han kopierar själv och låter bilderna vila innan de visas. Det hastar inte, just därför dröjer bilderna kvar och etsar sig fast i medvetandet. Inget synes ske på ytan, men fotografen framkallar en gåtfull och nästintill magisk prägel hos de enkla motiven.

Hrafnhildur Arnardóttir (f. 1969)
Textilkonstnären Hrafnhildur Arnardóttirs främsta material är hår. Fascinationen för materialet uppstod när hon såg ett antikt smycke gjort av mänskligt hår, en tradition som även finns i Sverige med hårkullorna i Dalarna. Med utgångspunkt i flätan skapar Arnardóttir skulpturala verk av såväl mänskligt som syntetiskt hår. Hennes uttryck är unikt nyskapande i vår tid. Arbetsfältet är gränsöverskridande, Arnardóttir rör sig inom konstvärlden, formvärlden och den kommersiella reklamvärlden med stark konstnärlig integritet oavsett om hon skapar tredimensionella skulpturer, performances, tryckta bilder eller fysiska frisyrer på mänskliga huvuden.

Jan Gehl (f. 1936)
Den danske arkitekten och stadsplaneraren Jan Gehl tilldelas Prins Eugens medalj för sitt mångåriga och outtröttliga arbete med att förbättra stadsmiljön för alla som rör sig i den för egen maskin.
Gehl är idag professor i stadsbyggnad vid Konstakademien i Köpenhamn men också praktiskt verksam som konsult i stadsbyggnadskvalitet genom firman Gehl Architects. Gehl uppfann inte gågatan men har blivit dess främste förespråkare.
Gehls första bok "Livet mellan husen" 1971 fick ett enormt genomslag och boken blev en bibel såväl på arkitekturskolor, som på stadsplanekontor över hela världen.  Den kom i en tid när nackdelarna med en stad planerad för bilar och inte människor hade börjat gå upp för många och den föreskrev en bot: mångfald och variation. Den underströk även att det inte är själva husen utan ytorna och aktiviteterna mellan dem, möjligheterna till spontana möten, som är det viktiga för hur människor trivs en stadsmiljö.  
Städer i snart sagt alla världsdelar har de senaste 40 åren anlitat Gehl och har med hans hjälp kunnat återerövra delar av sin stadsväv åt fotgängare och cyklister.
Utan att ha formgivit enskilda byggnader har Gehl på ett mera genomgripande sätt än de flesta husarkitekter påverkat vår tids stadsbyggande och på humanistisk grund stått upp för den lilla, gående eller cyklande människan och hennes grundläggande krav på sin fysiska miljö. Indirekt har han därmed också gjort en stor insats för miljön i vidare bemärkelse.